När jag närmar mig andra människor känner jag oftast en repellerande magnet inom mig. En irritation. En fiolsträng som spänns till bristningsgränsen. Ett eksem som blossar upp. Jag lutar mig framåt för att ta in, ingå, förstå, men som på beställning ramlar hjärnan ur, rullar retsamt iväg, och lämnar mig ensammare än jag var innan jag anslöt mig till sällskapet.

Väldigt sällan, men det händer, dras jag mot andra, och uppfylls av glädje och kärlek. När jag lutar mig framåt i dessa möten bygger den andres själ bo i mitt huvud. Jag förlorar inte förmågan att formulera något. Ordförrådet stryps inte. Jag behöver inte hålla in mina hästar så att de börjar trava baklänges. De kan i rätt sällskap navigera i mörkret med ultraljud.

Jag föredrar ensamheten mellan dessa sällsynta möten, tänker att de inte vore möjliga med dränering och exponering. Att jag måste skydda min jordmån, även om det aldrig sker igen. Ett sådant möte är mer värt än ständig tillgång på sällskap.