Sannolikt så har egoisterna fått alldeles för lite kärlek under uppväxten. och därav bristen på vanligt folkvett, empati och solidaritet. Jag har varit psykiskt sjuk från och till i 43 år, men jag har aldrig varit sjuk på det viset, jag har aldrig varit egoist. Egocentrisk har jag varit tidigare i livet, för det var en del och följd av min sjukdom.
Alla konstnärer och författare som det är något med, är nog mer eller mindre egocentriska. Men jag har alltid brytt mig om andra människor. Om någon har hört av sig och behövt stöd, prata, så har jag aldrig nekat denne detta. Jag sitter på mitt rum på rättspsyk. Livet är inte något permanent. Det kommer att ta slut en dag. Att bejaka dessa fakta förhöjer min livskänsla. Varje dag är värdefull, även fast man kan känna en leda vid allt det invanda, vid allt trivialt. Alltid kan man få uppleva någonting stort. Ett flyktigt möte med en människa, några ord, en gest, ömhet, vänlighet och sympati. En enkel och naturlig sak. Men omöjligt för de djupfrysta och hjärtlösa egoisterna. Jag lyssnar på plattan Rites av och med saxofonisten Jan Garbarek. Underbar musik. Jag vistas på ett kloster. Jag ser aldrig på TV. Har ingen aning om vad som händer i vårt samhälle och i världen. Inte för att jag inte bryr mig. Men jag vilar själ och psyke ett tag bara. Ser jag på film så ser jag helst katastroffilmer och demon/djävulsfilmer, verklighetsbaserade. Och stora monsterfilmer, Godzilla och King Kong, etc. Någon gång nästa år så får jag flytta hem till min nya bostad. Det ska bli jävligt skönt. Gudomligt jublande underbart.
Vad har hänt under de senaste 30 åren? Värst vad tiden har flugit långt. Men det är skönt att ha kommit så här långt i livet. Jag har mognat, även fast de senaste 16 åren har varit väldigt påfrestande så har jag jobbat med mig själv, med framgång. Men jag har varit down and out några gånger. Varit nere i de underjordiska svarta ändlösa labyrinterna och irrat runt, depression/gränspsykos, och så upp för flygturer så nära solen som det är möjligt, mani. 10 gånger inlagd på psyk mellan sent 2007 och hösten 2012. Sen eldade jag när jag var galen, rättpsyk. Sen eldade jag en andra gång när jag inte riktigt var lika galen. Så nu härbärgerar jag mig på Klostret Eken.
Jag hade en stark mardröm tidigt på morgonen. Minns inte vad det var för något. Varför ska man drömma när man ändå glömmer bort det? Jag har ju haft många och långa perioder i livet när jag har kunnat minnas vad jag drömt i detalj dagen efter. Jag har bara haft en diffus obehagskänsla hela den här dagen. Är det diaboliska krafter, djävulen, demoner, som gör maximalt för att förstöra mitt liv? Eller är jag bara allmänt stressad över att vara inlagd på rättpsyk? Tycker att jag borde vänja mig snart vid det. Kanske ett friskhetstecken att jag är spänd och stressad då och då.
Minimalistisk vänstervriden surrealistisk ultraerotisk nationalromantik, är det det jag ska skriva? Min kvinna i framtiden ska ha en jävligt uppkäftig rumpa, samt en radikal och sprallig tunga! Så är det och så blir det. Det är någonting som är fel idag, men jag vet inte vad det är, bara en milt molande oro.