Söndag: Jag tycker att det är svårt att vara människa. Varför blev jag människa? Jag, jag, JAG! Jag är trött på att nästan allt handlar om mig och mitt mående. Jag behöver ett du. Jag plus du är lika med vi. Detta är inget liv. Det är något annat och jag kallar det inte för att leva. Det är ett slags limbo. Ett limbotillstånd. Jag lever inte, och jag är inte heller död. Det är något mitt emellan. Ganska obehagligt. Väntar på att det levande livet ska börja. Försöker komma på hur man får igång det. Måndag: Jag lever när jag skriver bra, och när jag har äkta kontakt med andra människor. Men det händer lite för sällan. Jag var på det där aktivitetshuset idag. Ett bra ställe, lugnt och inspirerat. Avspänt och naturligt. Shysst personal. Jag har från ett halvår upp till ett år kvar på detta kloster. Jag sitter i min cell och försöker göra motstånd mot tomheten. Jag är en mirakelarbetare. Mina så kallade vänner hör väldigt sällan av sig. Har jag några riktiga vänner? Folk tycker antagligen att det är jävligt påfrestande med att jag sitter här. Nobody knows you when youre down and out. Men jag är inte nere och ute. Och det är exakt just nu som jag skulle behöva några vänner. Det var givande att träffa min farbror Rolf. vi ska ses om 12 dagar igen.
Sen tycker jag att jag får bra kontakt med Lars-Åke, min psykiatriska fysioterapeut, ska träffa honom om 9 dagar. Och så ska jag träffa psykologen Mats här i bygget, på onsdag. Maria, en gammal klasskamrat och vän ska komma hit och hälsa på om 2 veckor. Så helt ensam är jag inte. Jag lyssnar på Passion av Peter Gabriel, en helt underbar filmmusik, men jag såg aldrig filmen för 30 år sedan, Kristi sista frestelse.
Jesus fick inte spikar spikade genom händerna, dom måste ha spikat genom handlederna, annars hade han ramlat ned. Getsemane, vilken tung blues, vilken fasa och pina, och lärjungarna som sover, och som inte har fattat vad det är som är på väg att hända. Judas förråder Jesus för 30 silverpenningar. Men hela historien är ju förutbestämd, så Judas hade inget val. Gud, varför har du övergivit mig? Några av Jesus sista ord på korset. Inte några förtroendeingivande ord. Men fullt mänskliga. Jag vet inte vad jag ska tro på för religion, även fast jag har ett krucifix om halsen. Man kan tycka att det vore väldigt hög tid, och var det redan för länge sen, att Jesus kommer tillbaka och fixar till det på planeten Jorden, hur det nu ska gå till. Jag är övertygad om att det existerar en god Gud, och en ond makt, djävulen. Men denna historia om Jesus uppståndelse, jag vet inte. Räcker det inte med att man försöker vara en god människa varje dag, med ett öppet varmt hjärta, och en portion vanligt sunt förnuft och folkvett? Och fint friskt barnasinne, så att livet inte blir så dötrist gravallvarligt, måste man vara troende på någon speciell religion? Jag vet inte. Jag är övertygad om att sanning och kärlek har en mirakulös verkan. Varje människa är Gud inkarnerad, vill jag tro. Och varje djur, speciellt katterna. 90 människor per minut tar livet av sig i världen. Det är en otrolig statistik, men sann. Världen är inte ett paradis. Det är en stenhård och fullkomligt hänsynslös plats för väldigt många.
Jag tror att jag i alla fall delvis förstår de som väljer att avsluta sin jordiska existens.
Varje människa har en gräns för hur mycket olycka och lidande han/hon orkar utstå.
Så varför lever jag fortfarande som har gått genom is, eld och helveten åtskilliga gånger? Det har aldrig känts som läge för det bara med suicid. Jag är övertygad om att under resten av mitt återstående liv så kommer att kommer det att öppnas dörrar för mig. Kanske att det jag skriver kan vara till nytta och nöje för ett antal människor, jag har ju fått mycket beröm på nätet de senaste 2 månaderna. Folk uppmuntrar mig till att ge ut en bok. Vad jag måste veta är att jag fortfarande har en jantedemon som kommer med en massa lögner. Jag känner av det ibland. Jag ger ut en bok och sen kan jag och demonen prata. Det är sommar och det har kommit värme till vårt land. Jag måste och vill ta till vara på naturens goda energi. Det är så lätt att i slöhet och passivitet fastna inne här på avdelningen. Karlslund är ju ett underbart vackert naturområde, och jag är där på en kvart med min fina och snabba nya cykel, Gröna Fantomen.