Idag gjorde jag en människa glad.


Tyvärr så hörde hon endast vart tredje ord jag sa, och jag hennes vart fjärde. Men telefonsamtalet till henne värmde oss båda. Hon är nittio år och lite till.

Min plast mormor, sa vi redan tillvarandra lite på skoj för femton år sedan. Hon var även min granne under över femton års tid. Jag hjälpte henne med allt. Slänga sopor, handla mat. Jag fick låna hennes stolar när jag fyllde tjugofem år och hade extrem fest. Hon klagade dagen efter kring för hög volym. Mina tallrikar på väggen åkte ju nästan ned, men stolarna var ju hela.

Jag tog över min mammas lägenhet. När mamma dog så blev jag hennes nya granne. En sådan vacker övergång, trotsallt.

Efter en tid gick hennes make bort. Vi har varit extra djupa efter det! Att sitta brevid en människa som är femtio år äldre än jaget. Det är enormt. Sen tillsammans klaga över dem älskade som gått bort. Det är tryggheter som raseras.

Dagens samtal, stör jag? Nej, va nej! Det är aldrig någon som ringer till mig. Telefonen ringer så sällan. Hon har inga egna barn, ingen i livet. Hon genomlider just nu min största oro. Att bli gammal och ensam.

Att jag ringer ännu över två år sedan vi sågs, till min flytt hit. Är. Hon klagar lite över att bara komma ut halvvägs på balkongen via sin rullstol. Hon sa även att dom har vart på henne att flytta till ett hem. Det är inte lätt, gör inte det. Finns ingen återvändå. Hon har bott i lägenheten över 60 år. Du är tryggast där du är. Men du vet väl även om att jag kommer att hälsa på dig så ofta jag kan, vad du nu än väljer.

För mig är du en stålkärring. Du lever till ett hundra år. Du är inte ensam miss J.


Till alla läsare:
Jag brukar skriva dikter som rimmar. Jag har börjat gå ifrån detta, under en liten period. Det jag vill berätta med ovan... Ring den äldsta personen som du vet är i livet. Prata med denne. Ångesten delas då upp.