bron och bryggan
jag har byggt så mycket av mitt liv på sorg
som frigolit i vattnet, flytande
inte fast
jag är uppvuxen med en särskild sorts glädje och
en särskild sorts sorg
det är som ett språk man lär sig, eller som en karta
som en labyrint, det finns en väg och man går den
och jag tror inte det vore bättre på öppna fält
jag tror att sorgen skulle mött mig ändå
sprungit ikapp mig på en hemväg kanske 2007
den skulle hålla om mig med stor kärlek och viska
att det här är en del av villkoren
och jag vet inte om jag hade förstått hur tröstande den menat det
men jag bar den redan med mig 08 och så gick det till
när jag inte drunknade