Ett hus
lutar sig
genom regnet,

ylar
i nattens fogar,

suger syrenernas doft
i gläntande dörrar

omedvetet
om jutesäckarnas
femtiotalsdoft
i potatiskällaren


Sömnen sköljer
över fönstren


Kroppen
är en djonk
som står och stampar
i gravitationsvågorna

Skapelsens insomnia
är galaxer
i det grekiska ordet
för mjölk

Medvetandet
är alltings förnimmelse
av smärta

I följdriktigheten
går allt i stöpet,
långt ut
i världsbildernas händelsehorisonter


När jag var liten
baddade Mamma
myggbett och skinkskav
med potatismjöl


Ett hus
står uppväxt
på pinnmokullen,
drypande
av sol
i junis utmarker

Bronkerna
står tjälskottade
i hästhagens sank,
bubblande och väsande
i dagens tunga sommarkropp,
i dunster av metan
ur permafrostens mjuka död

Knotten knattrar
mot mygghusets taktextil,
i gemensam regnskursmimikry

Åskans hednasmeder
formar väldiga städ
av mörker
över horisonternas slutgilt


På nära håll
ser åren insjunkna ut,
hålögda, utkämpade,
utan avståndets lyster
av ödesmättnad
och epik


Under doxyfermhattens vida brätten
gömmer jag gammelmannen
för solens tärande
kvanta
av ljus