En text
kan vara en yta,
eller ett flarn
som far över denna yta,
studsande
som ett pepparkorn
eller en hoppstjärt;

en bortgång
i bokstavsrester
som knappt är ord;
som skulle kunna passera
som harklingar
eller andetag;
som ljudpoesin
i Henri Chopins
La civilisation du papier
eller Dynamisme intégral

- men en text kan vara
en djupdykning
i en katedral;
ett andlöst språng
ur dômens luftiga kupol,
ut i det väldiga,
vitt omslutna rummet;
en djuphavsgrav
i samtidens minne
vid 41° 43'N - longitud 49° 43'V,
utsmyckad
med Julian Jaynes bikamerala monster
och diamantprydda bläckfiskar
i grönglittrande
submariniteter,
hörda i hydrofon av David Dunn
i Chaos & The Emergent Mind
of the Pond,
utrunna
i enastående oljor
över Nationalmuseums väggar,

konstkritiker flytande
genom salarnas Atlantis,
uppfattningsorganen abnormt ansvällda,
som sönderrunkade kukar
i adolescensens åtsmitande åtrå,

i gubbdrunkningarnas konstfulla bubblande
och väsande
genom här-och-nupanikens
Michel Chionartade Requiemsignaler
ur M/S Estonias öppna mun
en blåsig Östersjöseptember
vid 59° 22' 54''N, 21° 41'0''E

med alla lungor vattenfyllda

eller en eftermiddag
i renässanskonst
och mer accepterade dödskamper
på ett avgiftsfritt museum
i Stockholm,

allting avgiftat, utandat,
utsjunget, tillfrisknat
och lämnat därhän

sista ordet sagt


men jag sveper
ett mene mene tekel u-farsin
över ögonlockens insidor,
runt generösa horisonters 360 grader,

pallrar mig upp
i ett ord
av trä,
håller mig fast
i en bokstav
och stävar ut
i ordlöshet;

seglar bort
på utandningens fuktiga dunst