Kan man hålla på och jämföra olika slags olyckor, olika slag av mänsklig olycka och misär, tillstånd och situationer? Jag t.ex. sitter på rättspsykiatrisk klinik och jag har mellan ett halvår upp till ett år kvar innan jag ska slussas ut till en lägenhet. Medan en kvinnlig människorättskämpe i Iran är dömd till 38 års fängelse, plus 148 piskrapp. Det jävla fängelset är nog inte en Spa-semester. Jag känner så med henne, ber böner för henne och andra som är fast bakom lås och bom i evigheter. Ja, jämfört med henne och många andra så har jag ett milt straff. Därmed inte sagt att jag alltid är glad och att jag inte plågas av vara inlåst. Men jag sitter i alla fall inte i Auschwitz. Inte heller så sitter jag i 17 år i en jordhåla som jag såg en dokumentär om för 20 år sen. Men mannen klarade av det mentalt utan att bryta ihop totalt. Sämre gick det för hans medfångar. Men min ensamhet kan kännas ganska hård, men jag har ju några vänner i alla fall och min psykiatriska fysioterapeut Lars-Åke. Personalen här pratar jag inte så mycket med. Kanske skulle ta och utnyttja dom mer. Känner mig bättre än för några dagar sen. Jag uppfattar det som att Gud är hos mig. Jag öppnar mig för Honom och känner en viss grad av lugn och ro, tillförsikt och hopp. Den här musiken är helt otrolig: The Residents, Duck Stab/Buster and Glen. Sverige slog, äntligen, Tyskland i VM för damer i fotboll. Borde man bli glad av en sån händelse? Vet inte, men jag blev det i alla fall. Inte överlycklig, men jag kan identifiera mig med att alltid förlora i livet. Sverige hade inte vunnit över Tyskland i mästerskap på 24 år.
Dags nu. Och dags för mig att börja vinna i mitt uppfuckade liv. Jag tror på att jag kan ha en ljus framtid. Att jag kan bidra med kärlek och ljus till vänner och världen.
Jag hade 2 katter, Primus och Rasmus, åren 2008-2014. När jag försöker minnas dom så är det blankt i huvudet. Jag kan inte minnas de där åren överhuvudtaget, förutom en del ansikten, jag vet vad vi gjorde, men inte hur det kändes eller vad som sades. Hösten 2014 så fick jag elbehandling, ECT, en serie på kansle 12 gånger.
Av det kan man få problem med minnet. Jag tror i alla fall att jag tog hand om de där fina katterna med bästa kärlek och omsorg. Jag hoppas att de har det bra där dom bor nu. En av mina katter, Miranda, har det bra och bor på landet, och är bästa kompis med en hund. Ja, jag älskade alla mina katter så att det knakade om det. Undrar om man får träffa dom i himlen? Jag kommer att tänka på en flickvän jag hade mellan 1996-98, Carin. Vilket jävla skitförhållande. Stormigt kaos. Jag borde ha dragit mig ur på ett tidigt stadium, men jag gjorde inte det. Vi älskade inte varandra.
Det blev bara en förvirrad röra utav livet. Omoget, regression. Men någon grad av ömhet, vänskap, måste ju ha funnits mellan henne och mig. Jag vet inte, det är så länge sedan. Den kvinna som jag skulle ha satsat på var Amanda, tror jag. Och så var det Susanne och Annika. Kaos och väldigt tröttande. Jag bröt ihop i januari 2003, depression och näst intill utbränning efter ett decennium av dessa förälskelser. Jag blev väldigt ensam till slut i torpet jag hyrde ute på landet. Men jag hade mina katter.
2005-06 så dog mina två katter Sune och Jim. Månne att det triggade igång min bipolära mani. För till Skåne skulle jag på vinst och förlust, för att jag hade chattat med en kvinna i Malmö. Jag fattar idag inte vad jag höll på med, mer än att jag med största sannolikhet var rejält manisk. Det är ett slags besatt tillstånd där man tror att ens impulsina ideer och handlingar ska leda till det allra bästa, vilket dom nästan aldrig gör. Mellan 2008 och 2014 så var jag inlagd på psyket 10 gånger, men först sista gången i april 2014 så satte de rätt diagnos: bipolär. Men de gav mig fel mediciner vilket ledde till att jag blev supermanisk/psykotisk och tände eld på en vind i ett hyreshus. Rättspsyk första svängen. Sen för två år sen så var jag ganska manisk/gränspsykotisk, på grund av en grav sömnbrist, och eldade upp stugan som jag hyrde av Örebro kommun. Rättspsyk andra svängen, har varit i Växjö i ett år, det var helvetet. Och i slutet av sommaren har jag varit här i Örebro i ett år. Jag är så uttröttad av att vara här. Jag har fastnat inomhus. Imorgon så är det juli och då tänker jag att skaffa mig andra rutiner, börja cykla och promenera dagligen. 
Jag glider längs Drottninggatan med blanka skor, kostym, slips och en snygg hatt. Jag ler emot främlingar. Det är min målbild i livet, och jag hoppas att det ska vara verklighet inom ett år. Och så ska jag ge ut en bok. Comeback efter 34 år. Sanning och kärlek och mirakel tillsammans med Gud. Så rikt och enkelt livet kan vara och levas. Vad mycket det finns i världen som distraherar bort oss från ett sådant enkelt och storartat liv. Vi låter oss fyllas med skit och pseudohändelser, och kopplas bort från himmelriket inombords. När vi är fulla av skit och meningslösa intryck så har vi inte plats för Guds gåvor, och andarnas och änglarnas gåvor. Jag lever ganska likt det liv som munkar lever. Jag tittar sällan på TV. Jag skriver och lyssnar på musik och försöker att meditera och kontemplera. Jag är inte bitter och avundsjuk. Jag är inte förgrämd. Jag tror på framtiden och här och nu. Och jag är fortfarande på spaning efter den tid som flytt. Jag är en bakåtskådare. Jag vill förstå mitt liv, inse orsak och verkan, och se sammanhangen. Inte älta, utan vid behov repetera, och kanske hitta några viktiga bitar till, till den stora bilden. Mina mardrömmar i morse var som en mycket bisarr skräckfilm. Jag finner ingen anledning till att jag ska behöva drömma sådana drömmar. Är det djävulen och hans demoner som försöker skrämma upp mig? Eller beror det på att jag har sett några stycken bisarra skräckfilmer den senaste tiden, eller är det både och? Filmen The Ring är läskig, jag såg den 2 gånger, och lyssnar just nu på soundtracket av Hans Zimmer. Mäktig musik. Kuslig film.
Vilken lycka för makthavarna att folket inte tänker. Vilken olycka för folket när makthavarna tänker fel. Tänk om jag skulle dö i natt. Vad skulle folk känna? Vad skulle dom säga? Risken finns ju ständigt, att man kan dö. När jag begrundar detta faktum så förhöjs min livskänsla, och jag känner tacksamhet över att finnas till i min kropp i världen. Vad jag vill leva för är kärleken. Kärleken den skönaste. Och sen dö.