Fritt ur minnet berättades i min barndom om kvinnan vilkens liv skulle kantas av sorger. Detta som fick sin början i och med att den skoningslösa elden slukade hennes föräldrar i hämnd. Man kunde nästan tro att Gud var skoningslös för vilken synd kunde ha begåtts?
Människors avund är i bland starkare än deras kärlek. Stugan där de bodde låg ensligt i storskogens skyddande hägn, men fick en gång besök av det skoningslösa.
Den röda hanen.
Nog om detta, jag skall berätta om deras barn och när lyckan kom in hennes liv efter sorgens tid.
Hon var vuxen och står ganska orolig med klappande hjärta och skall kanske till ett livsmöte, tankarna flyger genom hennes huvud är ganska förvirrade.
En gammal berättelse fritt ur minnet, skriven i jag form.

Jag står framför pigtittaren och försöker att få ordning på håret. Kammen luggar lite när jag använder den för att få håret att ligga platt så att spännena kunde hålla det stramt. Jag ser mitt ansikte dunkelt i spegelglaset. Rummet där jag hyr är litet och fönstret är in mot gränden, så ljuset som faller in är sparsamt trots att det bara är tidig eftermiddag.
Att tända en lampa så tidigt är inte att tänka på. Slösa inte på oljan eller än värre att slösa på ett stearinljus, det kan inte ens komma på tanken. Det är tur att glaset i spegeln är nytt så att bilden är klar om än ljuset är svagt.
Ja, jag kan vara glad att ha en egen spegel.
Det gamla glaset sprack vid branden och fortfarande kan jag nästan känna lukten av sot och brandrök ifrån pigtittaren, men det är nog bara inbillning. Alla minnen av branden är bortskalade, det är endast i mitt minne som händelsen finns kvar. Pigtittaren är allt som blev kvar, av det fysiskt förflutna.

Känner mig nästan ångerfull där jag står och knyter huvudduken hårt och stramt kring huvudet.
Fåfängan är inte det en synd som straffar sig. Blusen stramar över bysten, nystruken och rentvättad. Jag känner efter att även den sitter rätt och väl instoppad under kjollinningen.
Jag skall nog ta den mörka brunrutiga schalen över axlarna.
Den blommiga är vackrare, men nu får det bli den jag brukar ha till vardags. Det är ju till ett bönemöte som jag skall, gubevars.
Jag känner mig nästan skamlig som så lättvindigt låtit mig övertalats. Har ju knappt varit i kyrkan och hört på prästens ord sen jag började arbeta på fabriken igen. Har urskuldat mig med att det kommer nog tid att besöka Guds hus, när de stora helgerna kommer under vinterhalvåret.
Så när Gustav frågade om jag inte ville följa med och lyssna till Guds ord borta i kapellet nu på lördagens bönemöte, svarade jag bara ja; rent av utan att tänka mig för.
Gustav, ja hur kom det sig att jag så lättvindigt börjat att prata med honom. Han var ganska ny i stan, kom från en av öarna utanför sade det.
Jag var ju både ny och gammal i stan, men det var flera år sedan jag arbetade på fabriken, den hade byggt ut och nya delen var byggt i tegel och var ett helt kvarter stort. Fint skulle det nog bli, flera våningar högt byggdes det nya. Delen var redan delvis fylld med stora bullrande ångmaskiner som skulle underlätta arbetet.
Hur man kunde bygga så stort kändes främmande och gjorde nog oss som arbetade ganska skrämda. Det var den nya tiden som var i antågande fick vi höra, även när vi pratade sinsemellan dämdes de orden med rädsla och aktning. Det var alltid någon som hade hört berättas att det i hela världen byggdes nytt och alla verkade gå i väntan på vad som skulle ske nu när världen skulle gå in i ett nytt århundrade.

Kanske skulle alla få det bra och ingen skulle svälta, utan arbetet fördelades rättvist till var och en så att man kunde leva fredligt och vara lyckliga.
De nya maskinerna som kommit in i fabriken fick vi höra, skulle underlätta arbetet för oss alla.
Hur nu arbetet skulle räcka till när allt gjordes så mycket fortare var svårt att förstå.
Vi skulle få elektriskt ljus vid arbetsborden så att vi slapp de sotiga och osande fotogenlamporna. Detta var nog bra, men det innebar också att vi fick ökad arbetstid då det inte bara var dagsljus som styrde våra arbete.

Nej nog med onda tankar, jag måste skynda mig så att jag inte kom sent till mötet så här första gången.
Det var inte långt att gå så jag var snart framme. Mötet skulle inte börja innan kyrkklockorna inne i stan hade ringt in till helgsmål, därför så var det enkelt att passa tiden.
Församling var ganska ny på orten och hade öppnat ett bönehus här i staden. Den har varit väl etablerad bland fiskarna och småbönderna på öarna norrut. Varför de sökt sig till staden kunde jag inte förstå, då här fanns en kyrka flera andra små församlingar som nog tog hand om de sina.
Men det kanske var följd det nya och allt det oroliga i tiden.
Staden hade också växt sig ganska stor efter den stora branden.
Därför hade dryckenskapen bland fattigt folk ökat och numera såg man många som drev omkring och jag kunde inte förstå att de kunde klara livhanken i den fattigdom som spriten skapade.

Gustav hade pratat berättat om de tankarna när vi talat med varandra och han hade frågat om jag ville komma till mötet i dag.
Det skulle vara en ny predikant som kom på besök. Predikanten var en lärjunge till Læstadius själv och hade fått hans gåvor i att predika. Så Gustav ville att jag skulle lyssna och bedöma om jag ville bli medlem i församlingen.
Behovet av att frälsa människor var fortfarande stort; sade Gustav och Læstadius hade ju varit nästan som en apostel.
Han hade börjat med att predika bland Samerna i norr och bland de fattiga och olyckliga som spritdjävulen fått i sitt grepp.
Alla kunde bli frälsta ur ondskan; sade Gustav och tittade mig strängt i ögonen. Jag blev en aning förargad att han sade så, vi var var bekanta men kände knappt varandra i övrigt. Vi hade ju bara träffats nu under sommaren när vi suttit ute i solskenet på matrasten.
Eller hur var det visste han något om mitt förflutna.
Jag var ju änka, men han var ju själv änkling. Kanske han hade frågat bland dem som jag arbetade tillsammans med tidigare.
Kände att jag snörpte irriterat med munnen, men det var ju ändå så att mitt förflutna var mitt och behövdes inte pratas och diskuteras bland främlingar.
Nej nu var jag framme och fick lämna alla tankar bakom mig när jag skulle gå in i bönehuset, konstigt vad Gustav och hans prat rörde sig runt kring i mitt huvud. Hur det nu än var blev jag smickrad av hans uppmärksamhet.

Jag hade kommit fram just som kyrkklockorna börjat ringa till helgsmål. Huset var ganska nybyggt men då det var omålat såg det grått ut. Inte för att det var dåligt byggt, för snickarna i trakten var duktiga hantverkare och de ville nog visa med stolthet att de kunde även om de gjorde det som en kollektiv tjänst till församlingen.
Bönehuset var större än de andra husen runt om så man tydligt såg att det var ett kristet hus, även om det inte prålade med utsmyckningar runt fönster och tak. Det var flera fönster i rad på sidan mot gatan och en liten kallfarstu som markerade porten. När man kom in så var det en förstuga som avskilde besökaren från andaktsrummet.
Allt var spartanskt i sin inredning så som Læstadius hade föreskrivit och framhållit i sitt budskap till församlingarna.

Gustav kom emot mig när jag steg in genom ytterdörren, han hade tydligen väntat att jag skulle komma trots att jag varit tveksam i mitt löfte. Det kändes varmt i bröstet att veta att man var välkomnad, för jag hade trots allt en ganska så stor ensamhet i min vardag .
Mitt liv bestod till största delen av fabriken och de vardagsbestyr som mitt lilla inhyrnings rum bjöd på.
Gustav handhälsade och nickade mot hörnet där det stod två av församlingsälstarna bredvid en liten kruka på ett litet bord.
Krukan fick jag veta, stod där så att man kunde skänka gåvor till församlingen. Detta så att den kunde fortleva med sin verksamhet i att upplysa och frälsa syndare och människor i nöd.
Jag fick nu också veta att Predikanten, som skulle hålla mötet, befann sig i ett av de bakre rummen. Där han bad tillsammans med ett par av de äldste från församlings rådet och en kvinna som i kväll skulle be om att få sin förlåtelse av församlingen för sina synder. Genom sin ärliga och offentliga bikt skulle hon bli bönhörd inför Gud den högste. Hon kunde sedan avge ett löfte inför hela församlingen att hon framöver skulle undvika synden fallgropar och att numera följa Læstadius budskap och leva i renhet och nykterhet.

Predikanten i kväll hade kommit hit just enkom för detta, berättade Gustav. Han hade fått veta i en syn att det just i denna församling fanns en syndare som var redo att befria sig från sin synd och följa Jesus.

Jag blev nästan helt förstummad av denna trosvisshet, som Gustav lade i dagen när han pratade.
Det här var förvånande, men jag kände att jag nog inte visste så mycket om honom. Jag hade ju bara pratat med honom i samband med matrasterna. Djupet och glöden i det han sade fick mig att i tanken påminnas om en annan man också han med stor och stark Gudstro. Den gången hade mitt liv slagits spillror genom eldens förtärande makt.
Jag gick fram till de äldste vid krukan, Neg och lade dit de mynt jag tagit med mig som gåva. Sen gick jag in i församlingssalen. Gustav hade redan gått in och jag satte mig nu längst bak på en bänk nära dörren. Gustav hade satt sig längre fram, kanske bland vänner eller släkt.
Jag visste inte vem de var, för vi var ju inte fästfolk endast två vänner från fabriken, vänner från samma arbetsplats. Ville inte tränga mig på bland främmande folk, även om han än handhälsat mig när jag kommit och tydligt visat att jag var en kär vän.

Församlingssalen var karg. Väggarna saknade utsmyckning, inga tavlor och fönsterna vara nästan helt gardinlösa.
Det enda som prydde väggarna var några fotogenlampor för att användas när det så småningom blev mörkare tider. Församlingen hade säkert möten här året om. Det stod två stora gjutjärnskaminer på varsin sida av salen, de värmde säkert gott när vintern och snön trängde på. Bänkarna var endast enkla träbockar med en bred planka ovanpå förutom en bänk längst fram. Det var en bänk med ryggstöd, den stod lutad mot den ena väggen, så att de som satt där kunde se ut över församlingen. Där fanns också ett enkelt altare med en virkad duk och längst där framme på bordet som var altaret stod en vit skulptur. Den föreställde den välsignande Jesus med sina framsträckta händer.

Dörren till det bakre rummet öppnades och tre ur församlingens äldste kom ut och satte sig på bänken vid väggen. Predikanten och kvinnan som i kväll skulle undfå Kristi förlåtelse och upptas i församlingen kom också och satte sig på en av de lösa stolar som stod vid sidan av altaret.
Den ene av av de äldste reste sig och bad om församlingens lov att förrätta denna Gudstjänst. Sedan ett inledande tal där han berättade om gudstjänstens innehåll och bad att alla skulle vara eniga i tro.
Han sade att efter den psalm vi skulle sjunga, skulle den tillresta predikanten framföra sitt budskap i Læstadius anda.
Han sade sedan att nu skall Gustav leda oss i den första psalmen till herrans ära.

Jag nästan hoppade högt och gömde ansiktet i schalen. Gustav, jag visste inte att han var så sångkunnig att han kunde leda en församling i gudstjänst.
Så lite kände jag honom tänkte jag medan han stämde upp den första versen. Jag hade ju ingen psalmbok och psalmen var främmande för mig. Min bänkgranne såg min belägenhet och räckte mig sin psalmbok så att jag kunde följa med i texten och nödtorftigt sjunga med även om melodin var främmande.
Snart så var vi komna till huvuddelen av gudstjänsten och Predikanten reste sig och välsignade församlingen inför kvällens predikan. som blev salvelsefull och i många avsnitt dramatisk med utrop om förbannelse och djävulens frestelser.
Många av församlingsmedlemmarna blev så tagna att de föll på knä och grät under det de bad om förlåtelse. En del såg nästan helt förstörda ut i sina åthävor och Gustav förklarade sedan att de kände Guds ande så stark att de föll i hänryckning.
De föll i ”fröjd” ,som han sade.
Prediko delen avslutades med att kvinnan som skulle upptas i församlingen reste sig och predikanten bad henne gå runt i församlingen och inhämta deras förlåtelse för sina synder och lova att i framtiden leva ett syndfritt och nyktert liv.
Hon gick runt i rummet och knäföll vid en del personer som satt i bänkarna. När hon kom till mig som satt ytterst där längst bak så tog hon mina händer och bad med böjt huvud att jag skulle förlåta henne och befria henne från synd. Jag gjorde likadant som de andra som hon hade frågat; svarade att jag gav henne min förlåtelse.
Detta kändes konstigt att bli så utsatt och involverad i en gemenskap som var mig helt främmande och tillika så var jag inte själv upptagen i församlingen.
Kvinnan kände jag nu igen när hon stod framför mig som en av de man såg stående på torget när det var torgdagar. Hon kom ofta dragande med en kärra på vilken hon hade slöjdade korgar och krams blandat med stickade varor. Det mesta var stickat eller virkat av upprepat garn, så man förstod att hon tiggde till sig gammalt och uttjänt. Repade upp och gjorde nya sockor och vantar av det eller virkade grytlappar.
Inte brukade hon verka fyllsig vid torgdagarna, men ryktet gick att mannen hon levde med söp något förskräckligt.

Hon gick sedan fram till altaret och neg. Sedan vände hon sig mot de som var församlingens äldste och de tackade henne med handskakning och välkomnade henne som medlem.
Mötet avslutades med en psalm som var av det glättigare slaget och där man hörde flera medlemmar inflika ord som halleluja och Gud vare pris på lämpliga ställen.
När jag gick ut i farstun så kom Gustav i fatt mig och frågade om jag ville att han gjorde mig sällskap ner till stan då det redan var ganska mörkt. När vi kommit fram till gränden handtackade han mig och frågade om kvällen varit bra. Jag svarade att jag tyckte att det varit glädjerikt och upplyftande att höra Guds ord prisas med sådant allvar.
Väl inomhus fick jag tända ett ljus och sedan tända i kaminen. Jag hade bara denna järnkamin som enda värmekälla och att laga min mat på. Det här var bättre än att ha en öppen spis som drog ut all värme ur rummet när man inte hade fyr i den.
Nu var det dags för mitt kvällsmål, ja det var det enda målet för dagen som jag lagade här. Jag hämtade en skvätt mjölk i farstun och en påse gryn. Det fick bli grynvälling på mjölk och en bit bröd till det. Lite smör fanns i krukan där ute så det blev en riktig helgmat till kvällen. Några torkade russin skulle också få komma ned i vällingen.
Jag kände mig riktigt upprymd av allt jag varit med om och kände även en oro i kroppen. Att bli så vänligt bemött och få känna gemenskap utan krav och av en så vänlig och stilig man som Gustav gav mig glädje och skuggorna från det förflutna försvann för första gången på länge nästan helt.
………………………….

Nu började vintern släppa sitt grepp om oss människor och även naturen tycktes leva upp. Detta trots att vi fortfarande var i lurtiden när inget var säkert. Mitt som man trodde att solen skulle ge oss värme så kom snön yrande från norr och allt blev vitt och sommaren så evigt fjärran.
Men jag hade dristat mig att våga ta en vårpromenad i det ändå så lockande solljuset. Det var söndag och snart stundade Påskhögtiden och med den ledig tid från arbetet på fabriken.
Jag eller egentligen skall jag säga vi. För jag var i dag inte ensam, utan hade Gustav som sällskap. Vi hade inte träffats så många gånger under vintern och knappt något på det nya året. Eller skulle man säga det nya århundradet, för vi skrev ju numera år 1900.
Så mycket förändring hade inte märkts, fast kanske en del ändå. Fabriken hade börjat bli klar med sina nya utökade lokaler och vi som rullat cigarrer och packat dem i fina trälådor hade fått nya ljusa lokaler.
Matbespisningen var förstorad och utbyggd, med eget bageri och större djurhållning. Detta förstod jag var en av orsakerna till att jag inte sett så mycket av Gustav, nu efter julhelgerna.
Jag hade inte heller varit på något av bönemötena på lördagarna. Livligheten och gemenskapen där tog liksom emot. Det kändes som jag inte helt och fullt ville dela alla mina mörka sorger och minnen med andra och avkräva en kollektiv förlåtelse för den skuld jag kände fanns bakom mig.

Nu gick han och jag som de god vänner vi var, bredvid varandra och småpratade. Jag hade plockat några kvistar utslagen vide för att sätta i vas i mitt rum, ja det var ännu bara det vita som var utslaget, men kanske skulle de snart visa sina gröna blad.
Det kändes som det var något som Gustav ville ha sagt, men som han hade svårt att formulera i begripliga ord och likadant kände jag det. I tystnaden mellan småpratet, det vi inte sade med ord, fanns så mycket som blev osagt. Förstod också att satte vi inte ord på detta så skulle vår vänskap endera töa bort som snö och bli till inget.
Vi var snart framme vid hamnpiren, efter att ha passerat bodarna vid det gamla bäckkokeriet. Där stod det redan en mängd tjärtunnor uppstaplade, kanske de väntade på att skeppas vidare när havet gick upp och båttrafiken började. Det doftade friskt och liksom av vår och sommar i solljuset.
Piren låg öde, ja några barnungar försökte meta i den lilla öppna vattenränna vilken hade bildats av utflödet från kanalen som kom från staden.
Vi satte oss på en stockbänk som såg torr och ren ut.

Trevande började Gustav prata om sig själv och den framtid han såg framför sig.
Som du kanske vet, började han med en fråga gömd i rösten, jag har fått en bättre tjänst på fabriken nu när de byggt ut. Jag är förman för det nya marketenteriet och det är ett stort ansvar som ger en stadig lön.
Han såg stolt ut och jag kunde bara nicka instämmande. Du har ju inte sett så mycket till mig fortsatte han, för min lediga tid har gått åt att snygga till det hus jag fick hyra som förmån i tjänsten.

Har du fått hyra ett av fabrikshusen, frågade jag undrande.
Ja det är ett av de tre som ligger på rad nära kanalen, svarade han. Det är inte så stort, men välbyggt. Och; fortsatte han, det har elektricitet indraget. Nu han såg stolt ut, ja den kommer ju från fabriken förstår du.
Det blev en tystnad mellan oss och jag förstod väl vad som nu skulle komma som fråga och inte var jag så förvånad. Det hade alltid känts så bra emellan oss i vårt umgänge, men orden måste få utrymme och få höras så att inga oklarheter eller gissningar doldes i tystnad.

Det har gått mera än ett år sen jag blev änkling, sade han försiktigt, så sorgeåret är väl över nu som man brukar säga i folkmun och likadant är det väl för dig. Han fortsatte.
Min tanke har varit att om det inte är dig emot så kunde du flytta in till mig i mitt hus och så gifter vi oss till hösten.

Ja, svarade jag men tydligen så svagt att han knappt hörde. Jag fick harkla mig och sade nu med större trygghet i rösten:
Ja, Gustav jag gifter mig gärna med dig, men skall jag flytta in till dej så vill jag att vi förlovar oss innan.
Nu reste jag mig från stocken och det gjorde han med, jag räckte fram mina båda händer och han tog dem i sina.
Efter en stunds tystnad sade han; Tack Matilda, då börjar vi ett nytt liv nu. Ja. Gustav svarade jag, du har gjort mig så glad i dag så jag kan inte nog tacka dig.

Vi gick in mot staden och nu krokade jag hans arm för vi var fästfolk som hade gjort upp om bröllop, hela min kropp bubblade av glädje. Det kunde inte vara sant att allt det mörka i mitt liv var bakom och jag igen skulle få känna glädje tillsammans med en vänlig människa, Gud var ändå god.

Skriven i ärligt uppsåt ur minnet.

© Bosse 2 juli 2019.

rev av 8 feb. 2014.