Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Arne Anka


Det är helt sjukt!
Här går man, som Arne Anka sa,
med huvudet pekande rakt ut i rymden,
som alla andra rymdpekare,
med sina huvuden,
åt alla håll, ur klotets ytskikt!

Hur stor är sannolikheten för det?

Det regnar därute;
ett tunt draperi av väta över bygden;
glesa droppar
mot balkongfönstret
när jag ligger på rygg
i Stora Drömskeppets förmiddagsläsning
med katten på mitt bröst,
hans ögon slutna,
hans huvud vilande under min haka,
på handduken jag lagt där,
för att skydda täcket från kaffespill,
min min avställd och objektiv,
hans rofylld, bortom slumrets filter,
i en sinuskurvatur av andetag och lågspinnande

Anna är på jobbet
i Sunderbyn
och jag är 70 år;
har ingen anledning
utom den jag själv genererar;
ingen lust, just nu, att gå ut
i regnet;
cykelträningen får anstå
tills asfalten torkat upp

och jag drar asafilten om mig
och läser Lars Magnar Enoksens
briljanta runostudier,
kaffet tillreds

En stillhet omger mig i detta;
i regnet, i kattens andning,
i den svagt susande ventilationen,
efter frukosten
av havreflingor, pumpakärnor, solrosfrön,
mandlar, sesamfrön, russin, en sked lingonsylt
och havredrycken från Oatly

Kroppen så sinnrik;
alla dessa processer samlade
i tid och plats, här och nu,
i illusionen
om ett jag

och jag låter det ske,
sitter i stunden och vaggar,
som en gravitationsvåg
genom planetens bergarter

men på något sätt
är kroppen en approximation,
en omväg
som materien tagit,
och jag badar i ljuset
av min gudlöshet

Norrbotten spricker upp
i breda leenden;
små sommarkaféer som visar tänderna
i juli,
och sedan strax sänker blicken
och retirerar
in i elva månaders blindo
bakom blundande fönster
och snabba förbifarter

Den här stunden väntar
på sin förlossning,
sin frälsning från ondo,
och jag tror
på levandets fallenhet för hälsa
och välgång;
att ohälsa och misfortune
är otakt och bångel,
materiens missförstånd
av sin kropp

Tystnaden är laddad
med ett dån;
förmiddagslugnet
i min läsposition
hyser en frustande storm

Bakom det tunna tidsfiltret
rasar det vilda
och skummande
(En målning av Strindberg i ett hospital)
en obegripligt kort tidsenhet bort

Gudens lugn
surfar på världarnas existentiella ångest

Slå mig! Slå mig! Slå mig med häpnad!

En katt som inte kan ljuga,
och som visar mig
en sådan tillit och kärlek,
lyser med tusen solars ljus
i mitt livsrum;
raderar tusen onda krig;
tröstar tusen taktiskt ofödda
och låter tusen redan döda
sjunka i glömska

Jag böjer kroppen
i det bleka livet,
och rätar sedan ut den

Jag reser
på den yttersta konsekvensen
av mina tankar

Stunden
är min farkost
och mitt habitat;
min avresa och min ankomst;
svaret
på alla svindlande avstånd;
alla omätbara tidsutdräkter

Katten är min följeslagare
i stjärnljus
och ensliga tankar

I esoteriska läror
och små insekters samlade brus
genomkorsar vi vårt kosmiska hus

(och så kom rimmet till slut,
av en som nästan blev en snut!)


Här går man, sa Arne Anka!

Ja jävlar!




Fri vers (Fri form) av Ingvar Loco Nordin VIP
Läst 14 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-07-05 12:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ingvar Loco Nordin
Ingvar Loco Nordin VIP