Ng förundrad
”Är de alltid....” började Ng
”Tid är alltid tid”’bröt Gg av

De satt jämte varann på Cumulus
”Men så mycket har....” Ng lider.
”Skeenden är bländverk. Du tar plats i ett, säg dussinet, människor. Bara för att övertyga dig får det bli maximal variation: kön, ålder, epok, klass, läggning, ställning, uppdrag och intelligens. Inget av det kommer att spela någon roll, men du måste själv uppleva djuret i dem.”
Som Gg sa det sista gavs Ng knuffen

Kvinna. Fruktbar. Västerländsk. Men inte infödd. Mörk. Afrikansk, somalier. Muslimsk tro.
Snart skulle vetskapen försvinna, här räknat i minuter. Intelligens? Uppdrag?

Kvinnan fick ta emot slag. Kroppen fortfarande främmande. Den kunde dö.
Inte heller om natten, när den användes för en mans njutning kändes den kopplad. För inte kunde det här vara det människor satte så högt.

Mest väntade hon.

Byte.
Man. Knappt könsmogen. Sjätte memet. Bisexuell. Uppdrag, försoning.
Men hur? Vilka? Ng insåg i tid att det visste pojken inte något om. Han visste inte att det fanns ett uppdrag. Hade kvinnan?

Mest väntade han.

Ng tillbaka på Cumulus.
”Ingen.”
Gg frustar. ”Du verkar förvånad. Sa vi inte till dig att inget spelar någon roll. Att syfte och avsikt bara verkar förekomma. Människor är djur, bara mer komplicerade och självmedvetna. Utklädda till gudar, inte gudar.”
Ng hade gjort tretton dopp. Man, kvinna, rik, fattig, samtliga av de sju första memen. Inte ens det gula, sjunde memet hade spelat någon roll. Det var otäckt.
En känsla som bara dopp, många dopp kunde framkalla.
”Men de högsta memen då?” Ng visste svaret. Varför frågade han då?
”Du vill att de ska minnas.”
”Ja, vore det inte bra?”
Gg sa inget. De satt ovanför krig, våld, förtvivlan. Allt skedde i glömskans namn.
Gg sa ingenting. Ng förstod.
Gg hade glömt varför människorna måste glömma.
Äpplet, tänkte Ng. Men det var ju för så länge sedan.
Och det där med sonen. Ett dopp.
Men med bibehållet minne.
”Låt mig göra ett.”
”Det blev lite mycket senast käre Ng.”
”Jag vet, men låt mig. Jag vet.”
Det lät som Jahve.