Även om den enda ljus källan var lamporna uppe vid cykelbanan så räckte det ändå till för att man inte helt skulle famla i mörker. Jag klädde av mig barfota. drack vodka och klev i, strödde mina steg i havet på måfå.

Det var så vackert.
Allt.
Den himmelen var doppad i svavel
hängde över havet,
havet som lätt briserade sanden som fortfarande var tung efter flod,

Värdssmärtan är det enda jag känner, det enda jag har men trots det var det så vackert att jag slog omkull i sanden så snart jag klev upp.
Det fanns inga stjärnor på himmelen men det gjorde ingenting,
jag behövde dem inte.