Jag shabblade bort 15 rader nyss. Raderat. Inte kul. Undrar om det är någon medicin som stänger mig emotionellt. Jag kommer inte in till mitt undermedvetna, minns inte vad jag drömmer om nätterna. Ett obehagligt tillstånd. Jag får så att säga inte ihop dag och natt. Ska tala med min läkare. Kanske det är OK att dra ned doserna på medicinen. När jag känner mig så där tom så kommer tankar på att ta livet av mig. Jag fick nog för så väldigt länge sedan. Det kanske skulle vara en välgärning att begå suicid? Men jag har en känsla av att jag kan få ett hyfsat bra liv framöver, bara kommunen lyckas skaka fram en lägenhet till mig. En bra lägenhet med lugn och ro. Sova gott, vakna skapligt utvilad, och minnas drömmarna. Slippa den här amputerade känslan. Känna mig som en hel människa. Jag kan förstå dom människor som väljer att dö. Jag vet hur hopplöst och plågsamt livet kan vara. När det känns som ett tortyrstraff redan innan man har stigit upp på morgonen. 90 stycken per minut gör det i världen. En helt extrem siffra. Ja men sånt är läget på den här planeten. Så många mår pissdåligt helt enkelt, pga av olika faktorer. Psykiska sjukdomar. Materiell fattigdom/utslagning. Förtryck och taskig uppväxt, alkohol och droger, etc. Jag önskar att jag kunde skriva komiska texter. Har väl skrivit en del sådana, men det är inte bara att sätta mig ned och hosta upp något kul. Det kommer när det kommer om det kommer. Jag skulle vilja skriva något väldigt absurt blandat med allvar. Som de fräcka dadaisterna. Riktiga skandaltexter. Risken finns att man blir avstängd från facebook. Pratade en stund med en av personalen, en psykologstuderande Oskar. Bra kille som förstod vad jag pratade om, och ville veta vad jag varit med om i livet. Men han gav mig futtiga dryga 10 minuter. Han kanske hade något annat att göra. Han frågade hur det är att vara psykotisk. Vad skulle jag svara honom. Jag försökte häromdagen att skildra mitt psykosår 1986-87. Lyckades väl hyfsat, men man måste ha varit i det själv för att förstå. Hursomhelst så var det en superextrem mardröm att vara så sjuk. Det pågick i en evighet, trots att det var under ett år. Nu bränner det i min mage och jag mår illa. Jag har kontakt med i alla fall. För ganska exakt 32 år sen så skulle jag ta livet av mig, det var det jag tänkte på, psykosperiodens grand final. Skönt att jag får direkt kontakt med det, jag mådde bra efteråt under middagen. Som att jag kvicknade till. En skötare, man i min ålder, ska sluta jobba här. Jag kommer inte att sakna honom. Har saknat glöd och engagemang hos honom. En halvdan hösäck. Men han har nog inte alls trivts här, och bara väntar på att få komma härifrån. Nu är det snart endast kvinnor som jobbar här. Tror att det kan vara bra att ha en blandning av kvinnor och män. Jag såg om Millennium-trilogin. Det är fruktansvärt starka och bra filmer. Konstigt att se Mikael Nyqvist som inte är med oss längre. Tragiskt. Han hade ju så mycket kvar att uträtta. Och jag har mycket kvar att uträtta. Jag vill inte dö inom en snar framtid. Men man kan ju få en dödlig cancerdiagnos snart. Jag vill känna att jag lever fullt ut varje dag, varje timme, varje andetag. Jag känner mig hungrig på att sannerligen leva. Lära känna nya människor, vart jag nu ska hitta dem? Börja motionera, och så småningom börja springa. Efter träningen åka hem till min bostad och skriva. Ge ut en bok. Hunger är vi, ingenting annat, sa Karl Vennberg. Sant. Längtan är vi. Kärlek. Längtan och hunger efter att ge och ta emot kärlek är vi. Jag är inte rädd för eller känner mig obekväm med att vara ensam. Men det finns gränser för vad som är behagligt och sunt. Jag behöver andra människor, och i morgon så ska jag träffa min psykiatriska fysioterapeut Lars-Åke. Jag tycker att han är bra. Vi förstår varandra. Jag blir inte psykiskt friskare av att vara här. Om jag är färdigvårdad, så ska jag inte bo här. Kommunen borde kunna skaffa fram en lägenhet åt mig under detta året. Men jag tror inte att det blir så tyvärr. Risken finns att jag blir hospitaliserad, vem vet? Men snart är sommaren slut, och vi vandrar in i en lugn, mörk och skön höst.
För varje dygn som går så kommer jag närmare en hemflytt och utslussning härifrån.
Sen tänker jag dra ett streck över den rättspsykperioden och gå vidare med mitt liv.
Den här trippen började för 6 och ett halvt år sedan när jag blev allvarligt bipolär manisk. Jag flyttade från Brickebacken, som också var en tripp, ut i skogen till ett helt omodernt gammalt torp. Typiskt ultraoptimistisk manisk handling. Och 4 katter hade jag. Ja herre Gud. Det värsta var att jag inte hade en aning om att jag var sjuk. Manier av lägre grad är ett underbart rus, för allt går så underbart jävla bra!
Jag vaknade tidigt på mornarna, rullade en cigarett, drack starkt kaffe, och mådde så himla bra. Ett halvår senare, i slutet av april 2014, så slog min mani över i psykos, var hemlös, och skulle sova på en väns vid. Psykotisk så tände jag eld på trävinden. Häktet, rättspsykiatrisk undersökning i Göteborg, och så hit till rättspsyk. Vid det laget så mådde jag så oerhört dåligt, gränspsykotisk och väldigt deprimerad. Har endast mått sämre en annan period i livet, och det var superpsykosen 1986-87. Med den kan inget annat mäta sig. Det var en helt annan dimension av livet. En vaken och jävligt vidrig mardröm. Jag ska vara glad att jag mår så pass bra som jag gör, även fast jag har mina jobbiga dagar. En flock svalor svirrade förbi uppe i himlens hav. Om jag får reinkarnera till ett djur så vill jag bli en svala. Jag tror att de lever ett lyckligt och problemfritt liv.