Kvinnan på bussen frågade mig med stora förvånade ögon vill du äska med mig utan reservation. Då kanske jag kommer att undvika att fråga varför du valde den här bussturen.
Ingen bad mig att i framtiden lämna mindervärdiga tankar om det förflutna, eller berätta om händelserna i tornrummet.

Förnimmelsen av ett översinnligt vetande kryper som oanmälda vägarbetes maskiner in i min redan belastade hjärna.
Nu och då kan vara svåra att förstå. Medvetandet hittar ofta kryphål där all logik vägrar kommunicera.
Sitter minnestroget med min mormors bibel, en gammal stor tung artefakt.
Ryggbunden med välgarvat läder. Bokstäverna är tryckta i guld, BIBLIA står det.
Heligt andas den en fysiska utstrålningen ifall man förstår vad ordet innebär.
Öppnar boken och nu blir närvaron påtaglig, skriftens typsnitt med gammaldags udda bokstavstyper. En arketypisk skrift, till för för att påminna oss om vårt nordiska ursprung.

Rakryggat stelt med små fraktala utsmyckningar ger skenbart en påminnelse om en offentlig dokumentation av ett budskap.

Minnesbilden utvecklas till en syn i förfluten tid, hon Mathilda Gunnila som hon hette i födslo- och dopnamn läste alltid mödosamt helgens bibelord redan på fredagskvällen.

Satt med sin bibel vid det lilla bordet i sin sovkammare.

Den nytända brasan sprakade och knäppte i kakelugnen.
Jag brukade kika i smyg in genom en liten springa i den inte helt genskjutna dörren.
Hon läste mumlande och fingret följde den svårlästa texten. Ibland tyckte jag att hon lät förargad nästan aggressiv på rösten, men så återsjönk den ned till sin mummelnivå.

Mormor hade aldrig fått gå i skola och lära för att läsa och skriva. Det ansågs inte vara nödvändigt för henne som kvinna och en enkel framtida arbetsslav i både fabrik och som barnafödande åt en vänlig man.
Behovet av att kunna läsa och skriva var inte av högsta prioritet. Så var det ju tänkt och välberäknat av samhället.

Kvinna bliv vid ditt gudomliga uppdrag, så var den allmänna ordningen och detta fick alla individer att slipa av sina udda funderingar och taggiga frågor.

Vad skulle den fattige kunna ha för behov av dessa kunskaper, som läsning och skrivning medförde.
De ansågs inte nödvändiga för att generera bröd och nödtorft för deras samhällsklass.

Var hon lärt sig läsa denna bibeltext om även nödtorftig, är i skurna dold och försvunnen.
Kanske även förmågan att tillföra och förse den med egna tillägg och med egna visdomsord. Allt detta tillhör en annan berättelse lång borta från den stilla helgdagsfrid som bibelordet talade till henne i denna kväll.

Jag hörde genom dörrspringan hur hon avslutade sin läsning med med orden; ”och kvinnorna gåvo mästaren tjänster inför morgondagen, ty ingen skulle veta vem som mera skulle återuppstå i sin skepnad”.

Det är snart påsk tänkte jag och smög in på mitt rum, uppståndelsetid och vårglädje väntade.
Mormor hade säkert knäppt sina händer och bett sin bön stängt igen den heliga boken kring sitt budskap och lagt det röda sidenbandet som markering för den lästa texten.
Snart skulle hon komma in för att säga god natt, jag borstade snabbt tänderna spottade ut gurgelvattnet i pottan, det luktade svagt mentol.

Visste att hon snart stod i i dörren i sitt urtvättade flanellnattlinne, en gammal krum änglalik varelse som var likt ett minne från en tid förut när en mänsklig gemenskap gav grunden till överlevnad och kärlek.
Jag borrade mig ned in under lakanet och täcket, väntad på händerna som skulle stoppa om mig och viska ett svagt god natt, sov gott.

Tiden som är obeständig ger framtiden tillträde utan att ge närmare förklarande av ett varför.
Andeskådarens närvaro speglades av blyinfattat krackelerat glas.

Dagtiden förödde impulsen om visdom till en magisk närhet, blandat med det översinnliga.
Genom vägarbetets återkommande meningslösa buller, försvann alltid nuet och förblev något som alltid hördes från ett liv utan mening.
Bakgrundsbruset hade accentuerat sinnet till ett försök att genom kroppen förnimma tingen i deras rätta struktur.

Något som förblev för honom, andeskådaren naturligt, även om hen som objekten kallade själlösa eller ej fysiskt närvarande responderade med målet och syftet.

Genom att acceptera själens närvaro med dessa livets gråa bakgrunds ljud, bejakades intrycketav och som ett bestående faktum.

En djupare dimension kunde de därmed endast skapa genom andens inflytande.
Som med förlossningens glädjeskri bevarades nu intrycket av varaktighet.
Själens stämpel kom alltid att förbli inskrivet genom ett speglat kalejdoskopiskt minne.

Låt nu din kropp som är medvetandets boning bli allomfattande närvarade i din själlösa omgivning och du skall liksom en Swedenborg få se att den besjälade tala till dig.

Avgrunds ropande ut sin lycka av varandets tillhörighet.
När din icke närvarande tanke möter nuet.
Kommer din fortsatta bussresa bli ett lyckokast och frågorna mindre slumpmässigt besvarade i kravlösa händelser.


Med nöd och näppe kunde vi ha älskat varandra, inte då men nu sågs du som en glimt av ett förflutet ungdomsideal.

Såg din bild hörde dina ord.
Åter anslogs då en sträng av förflutna tankar, jag var i dåtid, visste i kropp och själ hur du återuppstod som en Fenix inom mig och vi pratade återigen med vandra.

Din föreläsning var över i dåtid, även den här stunden i realtid blir allt osäkert.
Både i nutid och dåtid, som i ett fysiskt värnande av det förflutna.

Inget mera fanns att säga men våra ögon hade mötts.

I nuet över en videolänk förmedlat av ett telekombolag.

”Blomsterpedistalerna i olika våningslägen, den strålande kraftfulla gemakspalmen på topp sedan vi små gröna undervegetationer på hyllorna där under.
Massan som förväntades andas ut dofter och bilda en mjuk miljö till det torra hårda”.
Den algoritmen skapades av minnet.

Du var vetenskapsmannen vi de elevmässiga jasägarna. Eller var vi en grund som påvisade sanningen i din doktorandföreläsning.

Nuet ger inget svar. Våra ögon söktes till varandra slumpmässigt. Vad förväntades, skulle vi fortsätta kontakten eller var dina metamorfoser som du dribblat med i ett par timmar bara ett försök att nå nästa trappsteg upp i Babels destruktiva torn.

Vår åldersskillnad var inte stor fysiskt, men mentalt stod vi på olika trappsteg, vem skulle stiga upp eller ned och i vad?

Ringklockan väckte mig ur tankevärlden, utanför i porten stod en främling med hörsnäckan intryckt i öronen viftade på mig för att få mig att öppna. Jag borde inte men tryckte in portkoden, stängde min dörr.
Hoppades att jag inte behövde läsa i media dagen efter om ett överfall i någon annan lägenhet. Jag hade inte beställt någon budavlämning.
Så hörde jag jag en smäll i brevinkastet och såg att det kanske hade varit en hemleverans av pizzor och på tillbakavägen ner hade man passat på att dela ut sina reklamlappar.
Identitetslöst, storstadsyndrom man gick inte ut för att köpa färdigmaten. Kanske man inte ens pratade med någon. Läste lite längre ner på den enkla reklamen, sms:a in dina önskemål. Swicha betalningen till vår mottagningskod.
Pizzan är på ditt bord inom en halvtimme.

Tanken gick tillbaks till tiden när jag med entusiastisk beundran lyssnat på framtiden. Förutspådd av en ung kvinna, som försökte få oss att inse att vi jäktade i onödan för vi styrde själva över våra liv och handlingar.
Tankfullt letade jag efter en smörgås, hade blivit hungrig av att öppna för matleverans till någon annan i huset.

Ögon som sökte, jag var åter i minnet, säker på att jag varit utvald den här gången.
Minnet var en lögnare eller var det den fysiologiska tiden som hade gett mig realkomponenter för att bedöma.
För att om möjligt kunna se skillnad på dröm och verklighet.

Dåtid var ändå en tid för 40 år sedan vi var nästan jämngamla, hade den biologiska klockan redan då börjat sända ut sina signaler eller kanske tidsspiralen vred sig och dansade en egen skruvad dans utanför logikens kontroll.

Vi var ganska många i salen som lyssnade. Värmen, fokuseringen, våra kroppar sände ut feromoner likt bina i en kupa.
Drottningen läste omedvetet av och gav repulsion.
Tiden styrde, men styrde vi tiden.

Vår rädsla för att förlora kontrollen behärskar oss. Nu var detta åter här som en tanke i nuet.
Allt handlar om att leva i kontakt eller leva med frånvaron av kontakt i nutid.
Numera till och med förlitar vi oss på födoämnes leveranser via ett anonymt bud inkallat med teknikens hjälp.
Våra fysiska kontakter är snart minimerade, men styr vi och kan undvika känslomässig tidsmanipulation.
För nu som då styrdes dessa av den enda sanna klockan, biologin eller elektrokemin kanske man kallar det.

Massan av de sönderfallande molekylerna ja ända ner till kvarkarnas dans i ickerymden.
Allt kunde om något, ha påverkat oss ifall våra ögon hade mötts i en alltför lång stund av denna enhet av våra liv.

Synd att vi numera bara möts av dessa ettor och nollor, ledande eller icke ledande funktioner, som bildar vår omgivande världsbild skapade av våra hjärnor.


Gillar du tjejkläder, min ofrivilligt närvarande busskompis fråga kom överraskande. Jag hade varit koncentrerat inne i läsningen av tidningen. Hade suttit och drömt mig bort till en annan tid när jag hade suttit och bläddrat i modetidningen.
Vi var på väg till Köpenhamn och hade hamnat bredvid varandra i i en ganska så fullsatt buss.
Jag skulle på opera och det var en av Mozarts lättsamma kammarspel.
Könsförväxlingar hörde till vanligheten även om moralen inte tillät annat än fantasins tänka ekivoka kombinationer, vad hade hänt ifall man i dåtid levt ut alla fantasier.
Ja det var dit jag drömde mig bort, till tid när män fick klä sig pråligt och det inte var det uteslutet att kvinnor inte var kvinnor.

Nej nu blev drömmen negativ, kvinnan bredvid mig var snygg och nog var hon kvinnlig med sina vackert välvda bröst i den minimala topp som mera framhävde dem än dolde.
Jag berättade vad jag skulle göra och att jag hade just hade drömt mig tillbaks till en tid när ett vackert klädesplagg kunde sitta likaväl på en man som kvinna.
Hon skrattade lätt och jag ångrade min öppenhet och beundran för kvinnoplagget.
Men hon fortsatte med att berätta att hon hade en liten modeaffär där hon sålde, en typ av aningen udda kläder och skulle nu på en visning hos några vänner. De sydde också nya och fräscha modeller, där tiden förvreds i oanade möjligheter och allt kunde återskapas som en rubriklös berättelse.

© Bosse 24 juli 2019.