Civiliserat och högurbant blev slutligen samhället.
Ändå har alltid politiker(läs härskare, maktutövare mm) byggt monument över sin egen litenhet och för att i sin ångest över förgängligheten skapade dessa för stora monument för att beskriva egot.

Detta har alltid gått ut över den lilla människan och i sitt monumentala tänkande har dessa politiker i en total oförmåga att se världen ur någon annan synvinkel, än vad som gäller dessa ”monument” och vad dem tillhör. Nedtecknat beslut med orden, skapa och återskapas.

Därför blir nästan alltid demokratiska uttrycks former åsidosatta.

Protester och allt som kan ”sabotera” den monumentala tanken måste tryckas ned, brutalt men ibland endast i bildskapade allegorier.
I ett demokratiskt fredligt samhälle sker för oftast detta med ”demokratisk” makt. Den är inbyggd i samhället och lever som en egen själ i dess struktur.
Det kallas,Media politik mm.

I diktaturer och mera aggressiva samhällen är allt så uppenbart, eftersom monumentbygget sker med totalt undertryckande av samhället. Här existerar makthavarna med totalitärt tänkande, dessa kommer att ses av folket som uppenbart onda.

Hur och när detta än sker så förblir meningslösheten i maktfullkomligheten så uppenbart och så självklart för de flesta, att samhällsstrukturen kommer att raseras.

Monument måste alltid byggas onda som goda, likaväl nyttiga som onyttiga.

Även förgängliga kan förbli bestående.

Därför måste man bygga sitt eget monument i anden, skapade av gärningar och handlingar med en medmänsklig kärlek.

Bygga i det lilla, bygga med sin omgivning inte emot den.

Människan är en förändringens varelse och att förändra och anpassa sig är hennes storhet.
Men hon, människan måste akta sig att förändra utanför sig själv. Då blir det lätt att se förändringarna som ett politikernas monumentbygge.

Som skapade kommer de endast att visa en monumental litenhet, eftersom man inte kunde se den stora helhet, hos den skapande tanken.

Ny gryning kom att förändra min syn på framtiden och även perspektivet genom vilket jag såg, en framtida resa den kunde kanske återigen förlösa tankebanorna.

Månen hänger alldeles utanför mitt fönster ljusdagrarna bildade schackmönster
tillsammans med de åldriga persiska mattorna röda och svarta prickar i vitt ljus.

Från det nybyggda grottkomplexet, elva våningar högt och smått förfallet
flyger kaskader, av de övervintrande fladdermössen.

Jag visste att jag inte var ensam mera i i universums tomma rymd nu när våren hade kommit på allvar.

Snart var nattmagin över bilarna skulle vakna i parkeringshusets sovfickor, som snart skulle övergå till att spy ut
sina mängder av stressade individer.
Sittande i sina plåtskalbaggar med förprogrammerade färddatorer.

Väntar i rullstolen på God morgon personalen, nu när åter ekologi möter teknik. Med samma funktionsbehov, god servis.
Ger en god fortlevnad, allt kan skapas även av svaga individer.
Behöver visst få bytt till en torr vuxenblöja.

Tvångsmässigt blev kanske tankesprånget när man förflyttar sig från individ tillbaks till allas vår rädsla att aldrig kunna se bakåt utan att rädslan kryper fram ur ordet totalitära stater. Måste det alltid vara ont att veta vem som är god.
När gud dog så föddes människan och och den goda människan vägrade se det onda.

Rädslan för religionen hos den totalitära staten är oftast uppenbar,
detta genom direkta förbud eller genom den ”mjukare” metoden.
Effektivast förblir att kan förmå att skapa ett förakt för religionen.

Mest uppenbart blir det hos de statsbildningar, som vi populärt kallar högerextrem. Tänker först och främst på Nazismen, vilket är en enkel klyscha. Den försökte Utplåna Kristendomen genom att utplåna grunden till dess uppkomst, Judendomen.
Kunde man göra alla de i samhället utspridda utövare av denna religionsutövning mindervärdiga. Då kunde man också skapa rätten till ett sanktionerat folkmord.

Man skar därmed sönder en intellektuell och kulturell sektor i samhället.

Perfekt när man ville utöva en total makt.
Denna totalitära stat med dess ideologi föll samman genom en okontrollerbar makt koncentration. Då kunde man ha trott att hotet mot kristendomen var över. Tillika med hotet mot alla övriga religionsutövare.

Ur spillrorna av detta världskrig som uppstod byggde då de segrande åter upp sin maktkoncentration, även i denna skapades en superstat med totalitär ideologi som förtecken.

Hos denna östliga regim byggdes nu upp en mur mot omvärlden både bokstavligt och andligt. Religionsutövning blev så gott som totalförbjudet i alla delar av denna union.

Då måste man fråga och undra varför är religionen så farlig,
kanske är det för att i religionen innehåller några skadliga element som exempel kan beskrivas;
Tankens frihet, Medmänsklighet samt Kärlek till nästan…

Glöm inte att kriget mot den Kristna religionen pågår överallt i världen. Även kriget mot alla Religioner och troende som sätter människans väl och ve i första rummet, sker där vi minst anar det.

Kanske därför att tro skapar makt, då det förnimbart osynliga är odefinierbart med materialismens värdegrund.

Leva i underverkens tid.

Jag sitter i bussen funderar över frågan som aktualiserades under en resa för några år sedan. Kan under ske ännu i våra dagar eller är vi förblindade av alla moderna mediala budskap, frågor och svar där sådant som det oförklarliga, händelser som kallas under inte har någon plats.
Hur mäter man storleken och vikten av ett under för att vara säker på att det skett.
Jag var på en gruppresa detta år, vi åkte genom vårt broderland och ofta hördes oron i frågorna bland mina reskamrater.

Hur blir vädret i morgon? Ja, vädret det hade ju varit si och så, under resans introduktion.
Storm med mörka moln och åska när vi åkte över Dovre. Trollen verkade inte gilla vår överfärd och nu hade vi framför oss ett helt dygns båtfärd. Kanske kände de flesta oro och obehag över att vädret var så labilt. Det hördes förhoppningar om sol och en stillsam båtresa önskas bland de flesta av resenärerna.

Vår grupp kommer från det mest sekulariserade landet i världen, här får alla tro vad de vill och på vilka inriktningar och former av tro man anser är relevanta. Ja självklart så länge det inte bryts mot några lagar och förordningar i samhällsstrukturen.

Hur skall man då när man blir förevisad en stor katedral som byggdes för att hedra en gammal viking, en man som genom sin omvändelse till kristendom och genom sina ibland tvivelaktiga gärning står som frontfigur för att ha kristnat landet. Dessutom kanske även resten av norden, samt fått en status av att vara ett helgon. En sentida profet med nästan Gammal testamentlig status.
Jag ser upp mot fasadens utsmyckning med alla sina helgon och prelater m.m.

Där får jag syn på ”Olof”, han står med sin stora stridsyxa i handen och med foten på det man kallar underliggare.
Figuren som foten vilade på hade ett förvridet, kanske ondskefullt grinande ansikte.
Det var sin broder han trampade på, representanten för hedendomen som han besegrat i en ärlig kämpalek enligt vikingased.

Jag ser nu att han, helgonet har fått en blomsterkrans hängd på sin hand, det hade ju nyligen varit en högtid till hans ära. Olofsmäss det kallas även så den här tiden på året, på flera håll i vårt sekulariserade land.

Jag såg vår guide komma och vinkade henne till mig jag hade fått en ide, pekade upp mot helgonbilden och snart hade de flesta av våra medresenärer samlats runt oss.
Så blir det ofta när man pekar på något obestämt.

Guiden berättade vem som stod där och varför han hade kransen i handen. Nu var det dags, nu kunde jag komma med mitt förslag.

Vi kan väl gå in i kyrkan och tända ljus och be om ett under, antagligen vill alla att vi får en bra båtfärd och vacker resväder i morgon.
Kanske kan en bön till S:t Olof om ge oss detta?

Det fanns inte tid till ett besök i kyrkan med vår grupp. Vi hade lite trångt om tid som guiden sade, men hon fortsatte att vi kunde väl ändå be om ett under, så fick vi kanske ett bevis på vad den gamle vikingahövdingen dög till.
Kanske han fortfarande gjorde under och hade makt över väder och vind.
Alla tittade upp mot statyn med den vackra blomsterkransen. Guidens kommentar lät på gränsen till hånfullt.

S:t Olof hade ju tidigare antagit utmaningar, som den gång när han seglade kapp mot sin broder ”hedningen”. Mot alla odds vann han och genom den segern blev han både kung och helgon.

Morgondagen kom med aning av sol och ingen vind, hela resan förlöpte utan mankemang. När vi ett dygn senare anlöpte slutstationen för båtresan och för vidare färd hemåt så började regnet och vi fick springa i ett skyfall till den väntande bussen.

Inga kommentarer hördes om händelsen vid Domen där vi hade riktade våra förhoppningar till S;t Olof om en bra sjöresa. Det var åtminstone det som jag bad i min bön till helgonet.
Han, Olof var ju den man ansåg att vara de sjöfarandes skyddshelgon, åtminstone här i österled.

Jag anser att jag blev bönhörd och det är svårt att tro att det var annat än ett under att vädret slog om just den dagen. Ett under, kanske för att dessa också måste ske.


Hur kunde vi annars stått ut med livets mångfasetterade händelser, här där vi valde att leva på gränsen av det omöjligas existens. Med långsamt glidande jöklar och permafrosten som hindrade extensiva jordbruk. Här där istiden levde starkt i mannaminnets myter.
Då var kristendomens väl inrutade kalendrar för alla årets märkesdagar och högtider en välsignelse.

Utan dem hade samhällsstrukturen gått i kras.

Nu är de röda dagarnas parad och de vackra rosen kantade glädjefyllda festernas tid förbi. I mina små essäer har jag nedtecknade den sista delen av den osannolika myten i berättelsen om Jesu födelse.

Inlindat i Oxveckorna har detta barn som kom att skapa under. Hos den folkliga minnesbilden bevarats i över två tusen år som ett under.
En myt som vägrat dö, då kraften och styrkan i berättelsen trots sin fabelliknade karaktär träffar våra hjärtan eldslågan av en brinnande eld och får oss att falla på knä inför det oförklarliga.

Här får vi uppleva kärlekens ursprung som endast kan finnas och ses i ett nyfött och oskyldigt barns ögon.
Ljuset som likt en strålande stjärna ger oss en vägledning i mörkrets och ondskans tid.

Var det denna stjärnas symbol de vise männen hade sett och följde i sin färd mot ett fjärran österland.

Vise män, konungar eller dårar som gav sig iväg för att leta sin vision om frid på jorden och fred bland människorna.

Dessa män som med sina karavanföljen lastade med rikedom, vandrade mot okänt mål.
Tvångsmässigt följde de denna flämtande låga som ibland kan ses av visionärer som ett hopp, men endast de gånger när vi tillåter oss att tro på det osägbar.
Kärleken och lyckan, som ibland dold kan finnas i vår närhet. Oftast osedd och okänd i sin ringhet och fattigdom.

Kanske måste vi även då, likt de vise männen stiga ner från våra invanda positioner.
Erkänna vår litenhet inför universums Gudakraft, falla ned på knä inför barnets altruism, en osårbar kärlek i dess oskuldsfulla omedvetna existens.

© Bosse 26 juli 2019.