Jag får en känsla, en misstanke, om att man kan inte lita på en enda människa. Alla så är vi mer eller mindre vilsna och förvirrade. Vad beror det på då? Jag är säker på att vårat splittrade intag utav information inte är bra för oss. Internet, TV, dagstidningar. Vi är drogade helt enkelt, och hjärnan hinner inte med att processa, sortera och bearbeta, utan infon samlas på hög i hjärnan. Vi är i regel alldeles för mycket uppe i våra huvuden. Vart är själen och hjärtat? Själv så lever jag ett mycket lugnt och avhållsamt slags klosterliv på rättspsyk. Jag är inte bara en människa. Efter alla år tillsammans med katter så blev jag en katt själv. Jag förhåller mig till omvärlden som en katt. Rör mig som en katt. Lite egocentrisk är jag ibland, när jag behöver vara ifred. 
Men jag hyser en stor kärlek också till allt levande, alla människor och katter. Men jag litar inte fullt ut på någon. Inte på mig själv heller. Jag längtar efter att en kvinna ska komma och smeka mig tills jag är lycklig och säll, och älska mig för den katt jag är.