Bara någonting banalt bipolärt euforiskt maniskt impulsivt. Plus att få tröst och närhet - någonting översexuellt. Det bultar i hans kalsonger, han hungrar vilt efter ett knull igen, och igen, igen - det är något mycket vilset och besviket över hela hans gestalt. Hur gammal är den nya fosterdottern? Femton. Ja men då är hon lovlig, och hon kanske vill hon också. Den fyrtioårige mannen är utom sig av kåthet. Han är driven och slipad när det gäller att förföra, charmig, attraktiv och tilldragande, men bara en tragisk knullgubbe egentligen - gränslös, omogen. En egodriven, psykiskt och själsligt mycket skadad man. Är det så här som han straffar Gud för att Han tog
hans sexårige son ifrån honom? Valium, alkohol, pengar och prylar, i en klassresa som heter som det sjunger om. En flykt ifrån den outhärdliga tomheten inombords.
Det sugande hålet i bröstet, ångesten, svarta blixtar, som inte slutar. Han måste ha något, ett knull, en fylla och lugnande tabletter. Mannen vet inte hur farligt han lever, och hur mycket han förstör för sig själv och sin omgivning. Han har ingen aning om att han lider utav bipolär sjukdom, och att han är allvarligt traumatiserad av sin sons död, och att han skulle behöva terapeutisk hjälp, professionell sådan.
Han går även till prostituerade, men det känns inte bra efteråt, ångest och ännu värre tomhetskänsla. Själv är jag 3-5 år under den här perioden, 1968-70, och jag
undrar om jag som känsligt barn kunde känna av pappas mörker och helvetiska tumult. Jag tror det. 1970 så kommer min mamma på honom att han är otrogen, och det blir skilsmässa, och jag tycker att pappa är borta i en evighet. Jag sörjer honom.
Resten av tiden fram till hans suicid 1976, minns jag bara honom i korta episoder. Jag kunde inte låta bli att se och förstå att han var sjuk till slut. Han var väldigt deprimerad den sista tiden, och utifrån vad jag sett på fotografier, gränspsykotisk. Slutkörd. Kanske det bästa att han fick dö till slut, en befrielse för oss alla, jag vet inte. Jag härbärgerade hans dåliga mående det sista året, mådde inte bra, började
bli stökig och bråkig i skolan. Min rädsla och oro, vrede och frustration, kom ut som aggressioner. Samtidigt så älskade jag honom och försökte på olika vis muntra upp honom. Vi pratade aldrig om känslor hemma hos oss. Jag kan inte minnas att jag
pratade med någon om hur jag mådde överhuvudtaget under hela min uppväxt. Fysisk närhet och ömhet fanns i alla fall. Jag kan i skrivande stund få en stark känsla av min pappas totala och underbara befrielse när han avled den där sena kvällen eller natten mot min elfte födelsedag. När mörkret, ångesten och oron bara släpper, och man fylls av kärlek, frid och glädje. Jag är så van vid att kunna roa mig själv, så att säga. Har gått många års utbildning i hur man tillbringar en helt tom dag på egen hand. Jag tror inte att min pappa Ingemar var något duktig på att vara ensam.
Mamma var på väg att köra ut honom, dom var inte ett par, och då var det en egen lägenhet som gällde för honom, och oceaner utav ensamhet. Han skulle aldrig ha 
pallat med det tror jag. Det är det många i dagens samhälle som inte gör.
Mig bekommer det inte att vara ensam här på sjukhuset under en dag eller två. 
Pappa, du och mamma kanske är här hos mig, och fyller rummet och mig med er ömhets varma ljus? Vi kanske är närmare den andra sidan än vad vi vet?
Jag kan känna ett visst avund på de döda i himmelriket. Man är en priviligierad, en i en exklusiv skara som fått gåvan att leva ett liv på Jorden. Det är någonting oerhört
stort att vara människa. Men eftersom världen är en sådan i mångt och mycket
destruktiv plats, med så mycket ondska och elände, så existerar det ju inte någon fullkomlig frid. Därför är jag säker på att döden kommer att bli en obeskrivlig kick och befrielse. Man kommer att checka in på en underbar fest, full av jubel och extas. Eller? Finns helvetet och skärselden? Måste man stå till svars för sina synder
och felsteg, samt få ett straff? Arbetsläger? Tortyr? Eller säger Gud: nu drar vi ett streck över synderna och går vidare? Pappa har nog bearbetat sitt jordeliv
för länge sedan. Men jag är inte färdigbearbetad och jag jobbar med mitt förflutna genom detta skrivande. Det var hemskt att ha en pappa som var så svajig i sitt
mående, multimissbrukare. Jag önskar att mamma definitivt hade kastat ut honom ur sitt liv på ett tidigt stadium. Det var inte bra för någon av oss med det där fram
och tillbaka i deras förhållande. Jag hoppades varje gång som pappa kom tillbaka att det skulle hålla, men han kunde bara inte hålla sig till en kvinna i sitt liv som var ett snurrande kaos som drabbade oss alla. Alkohol- och tablettkaos. Sexuellt kaos.
Ekonomiskt kaos. Överviktskaos. KAOS!!
Och så dog han till slut. På min elfte födelsedag. Det var inte det värsta. Det värsta och allra mest detruktiva och katastrofala var att jag blev svårt traumatiserad 
och att jag inte fick något stöd och hjälp. Ingen krisbearbetning och inget som helst sorgearbete. Det var som en allvarlig knock out som jag aldrig riktigt vaknade upp ur, förrän långt långt senare, när jag kravlade mig upp ur en överjävligt
extrem psykos, sensommaren 1987. Jag lyssnar på soundtracket till filmen The ring. Känns som ett högst passande soundtrack till detta som jag skriver. Skräck,
chockerande skräck, pulserande vågor genom kroppen av fasa. Maximalt utdragen psykisk tortyr. Kalla kårar. En vidrig förvirring. En total inre ensamhet, och mamman och styvpappan som sitter och njuter av den goda maten, skämt, stoj
och glam. Pojken som inte ens är medveten om att han sitter och skådespelar. Grogrunden till schizofreni. Vilket jag blev till slut, schizofrent psykotisk, när jag
var 21 år gammal. Det slutgiltiga ultimata och obeskrivliga stadiet av helvetet. Längre utanför det friska livet kan man inte komma, och jag hade aldrig lyckats häva sjukdomen på egen hand. Jag hade en vän som var en okonventionell psykiater, helt outbildad. Men hon gav mig allt det som jag behövde. Psykiatrin hade jag inte att tacka för någonting, och jag tog inte någon psykofarmaka. Vad som var mitt
black om foten var att jag sen några år var bipolär. En sjukdom som kan ligga i träda, men som sen kommer med full slagkraft och i längden ödelägger livet. Under drygt 30 år gick jag utan att ha fått någon diagnos, och följdaktligen gick jag utan medicin. 
Plus att jag sen 1991 har lidit av en ganska svår psykosomatisk trötthet. Så mitt liv har inte varit lätt. Nu, även fast jag sitter på rättspsyk, så känner jag en slags lugn klar tillförsikt inför nuet och framtiden. Jag har haft en hel del suicidala tankar det senaste halvåret, men det har gått över. Jag är övertygad om att jag har mycket att ge till människor, och att jag kommer ge ut minst en bok, som jag hoppas och tror kan berika och hjälpa läsarna. Och att mina medmänniskor har mycket att ge mig.
Jag känner att Gud är med mig, som ett pirrande flöde i mitt bröst. Det solklart värsta som jag har varit med om i mitt liv är min schizofrena psykos, som pågick i 1 år med start i början av september 1986. Allt annat elände, de två bränderna som jag ställde till med 2014 och 2017, (inga människor blev skadade.), inläggningar på psyket, är ingenting i jämförelse. Att vara inlagd och inlåst på det här sjukhuset är som att vara på ett lyxigt SPA, harmoniskt sprudlande underbart, jag jublar och sjunger i en glädjeextas! Ett dygn i mitt schizofrent psykotiska tillstånd var nog illa, en mardröm som det inte gick att vakna upp ur. 365 dagar och nätter härjade det mig. Jag har funderat mycket på hur det är möjligt att människor kan bli så extremt sjuka. Inte ens Gud förmådde hjälpa mig där jag satt som en zombie framför TV:n.
Jag undrar ibland om det var diaboliska, djävulska krafter som tog över min själ, mitt psyke och medvetande. Det var så totalt urballat och svart. Ett snurrande inre kaos, splittrat, fragmentiserat, jag hade inte något jag, ingen identitet längre, i en slags vaken sömn. Jag känner mig fantastiskt frisk nu jämfört med den perioden. Och jag ber en bön för alla i världen som just nu lider av allvarliga psykiska sjukdomar. En del av dem förbereder sig för att ta sina liv. Varje timme så begår 90 stycken människor självmord i världen. Det är drygt 2000 människor varje dygn. Hur många av dessa mår mer eller mindre dåligt psykiskt? Folk orkar inte med allt som terroriserar dem. Som att vara angripen av en parasit som suger all livskraft ur en. Som att simma djupt nere i ett kolsvart iskallt hav, och att inte veta vad som är upp och ner, och där är man permanent fången. Var det där du var Ingemar, i det infernaliska tillståndet som inte går att vara kvar i? Som inte går att ta sig ut ur.