ETT PAR FÖRLORADE STÖVLAR
Någon har tagit mina stövlar, men ännu känner jag köldens smärta. När smärtan är borta är det försent. Mina tankar är förvirrade mina grannar på lastflaket skaver stilla och gungande mot min kropp, iskalla.
Jag kan ännu inte röra mig för ryggsmärtan. Undrar förvirrat såg de inte att jag levde när de lyfte upp mig på hästsläpan med liken.
Jag måste ha svimmat för mitt minne är tomt och nu på lastbilsflaket, berövad de flesta av mina klädesplagg kommer ingen att höra mina ynkliga rop.

En granatkrevad tvingar transporten att stanna och chockvågen får bilen att gunga. Tänker slött hoppas att vi inte blir träffade, men vad gör det vi är ju alla döda.
Feltanke, jag och chaufförerna är ju vid liv.

Tystnaden får mig att höra någon svära där ute och så känner jag att något ännu varmt kastas upp på flaket och värmen kommer en stund åter till mina fötter. Jag tänker, måste nog försöka skrika, men ännu en kropp kastas upp och det knäpper till i min rygg.
Jag förlorade åter kontakten med verkligheten där jag ligger längst nere under köttberget, som håller min kropp fången.

Tiden verkade hade tagit slut när jag hör någon skrika; ” Kom hit med en bår, det är en här som ännu lever”.
Vi hade kommit fram till en järnvägsstation och det var tydligen lång borta ifrån frontlinjerna. Jag fick åka vidare med en obekväm godstransport tillsammans med andra sårade. Vi åkte vidare till närmaste fältlasarett och där väntade samtal med läkare. Personal med högre befälsgrad, utredde min situation och kontrollerade min identitet.
Slutligen när man ansåg att jag inte hade bestående kroppsskador, den själsliga ångesten undantagen, fick jag åka hem till mina anhöriga.

Rosenrött blev slutet eller, hur var det när jag träffade de som inte fick se sin anhöriga mera efter denna fruktansvärda kniptångs manöver där döden var en kamrat som man höll i handen.
Vi kanske ändå fick en framtid, det var några få som kom levande ut....

© Bosse 2 augusti 2019.