Jag minns inte längre hur allt började. Kanske en förgrenande dov ton; kanske ett skratt som övergick i vädjan; kanske denna rytm som av rasslande tåg i öde landskap; smutsig avgrund och mina blodiga händer i ditt hår. Jag vet inte, och jag går ner för gatorna, passerar alla dessa ställen, dessa människor, dessa rytmer jag inte längre tillåter mig höra. Och jag brukade viska att för dig ska jag berätta, för dig ska jag teckna detta landskap och begripliggöra skeendet.

(När jag sedan försökte förklara, mest läten i brist på ord, en rörelse i ditt ansikte och jag viskade mot din hud och andetag mot dina linjer och ditt skratt som jag fångade i mina händer som jag sträckte fram och bad dig önska allt du ville.)