Det var när du band mig till dig, där genom gemenskap i blickar och rörelse och jag visste att jag skulle förenas med vågorna, den röda tråden fanns inte mer, och vågorna var min strävan, rytmen innebar inte längre ensamhet utan jag blundande och det var som att sakta öppna bröstkorgen, bända varsamt isär, skära ut och ge dig det blodröda i gåva efter gåva. Mina blodröda händer och ditt skratt.