Fredag: Hur kan man undvika att bli tokig, sjuk, rubbad, på ett rättspsykiatriskt sjukhus? Jag mådde bra igår kväll, var kreativ, skrev en bra dikt. Men så vaknade jag upp i limbo idag på förmiddagen. Känner ett uppdämt raseri , ursinne, över att vara inlåst, och att överhuvudtaget vara inskriven på rättspsyk. Jag har varit inlagd i 2 år nu, och jag känner att det börjar tära på mig mer och mer. Tankar som, jag dricker mig berusad och ställer mig framför tåget, kommer ibland. Men då vore ju min långa kamp, mitt arbete med mig själv, bortkastat. Men det kommer bara, och det är bara rent mänskligt, att det vore skönt att slippa allt det här. Rummet, medpatienter, och personal. Hela detta jävla komplex och sjukhus. Jag hoppas att de hittar en ledig stuga åt mig, ganska snart. Jag ska inte vara här som färdigvårdad. Och sjukhusets grundpolicy är att vi patienter ska ut härifrån och integreras i samhället. Det behövs också platser för nya patienter. Tänk att vakna upp i sitt eget hem, sätta på ett starkt kaffe, Zoega, och sitta och njuta. Jag skulle så gärna vilja ha 2 katter. Hugo och Sixten. Jag får se hur närmiljön ser ut, om det är OK för katter att vistas där, inte för mycket bilar i närheten. Jag ska inte vara här i 38 år eller 10 år, eller i 5 år. Det handlar om ett halvår till ett år. Ett halvår kan upplevas som en väldigt lång tid dock. Jag lyssnar på en mix med annorlunda musik, skönt. Det finns mycket bra musik på youtube. Om en timme är det middag, klockan 5. Det är ganska dålig mat här, litet utbud, upprepningar, smakfattigt. Det är som om jag inte tror att jag ska komma härifrån. Jag har svårt att föreställa mig att bo i en stuga och ha ett normalt funktionellt liv, som andra. Behöver ha en god målbild, drömmar och längtan levande. Lördag: På förmiddagen så vaknade jag med den där extrema tröttheten i kroppen, som att jag hade sprungit ett maraton i natt. Det är jävligt påfrestande, och sen när jag gick upp så känner jag plötsligt inte min kropp. Som att en propp går vid för mycket trötthetskänsla. Jag blir rädd för att framtiden i min stuga ska bli väldigt jobbig, och livet överhuvudtaget. Suicidtankar och känslor kommer. Jag är så hemskt och fruktansvärt trött på mitt jävla förbannade liv. Jag hatar den dag då jag föddes.
Det kan vara någonting som jag har drömt i natt. Känsla som hänger kvar, men jag minns inte drömmen. Såg en rätt så kuslig skräckfilm igår kväll, The nun. Kanske har jag drömt någon mardröm. Är det mörka diaboliska krafter som attackerar mig?
Bortsett från kortare perioder så är mitt liv olevt. Men jag älskade mina katter. Tillsammans med dem var livet skönt och lätt att leva. Villkorslös ömsesidig kärlek.
Jag har ikväll sett om filmen om Jimi Hendrix, tillsammans med de andra ute i vardagsrummet. Bra film, jag skulle vilja ha varit med på den tiden, på 60-talet. 
Det kändes som att hösten var här idag, lite melankolisk stämning som det kan vara när sommaren är på väg att ta slut. Söndag eftermiddag: Idag skulle jag vilja bara ta och försvinna från Jordens yta, utan ett avskedsbrev, bara sväva in i det vita läkande kärleksljuset. Borta. Hemma. Hos Gud. Glad. Fridfull där på den andra sidan. 
Min vistelse på detta sjukhus börjar att bli riktigt jobbig. Jag går omkring som en alienerad varelse från en annan planet. Måste få min medicinering korrigerad så fort min doktor är tillbaka från sin semester. Känner mig avstängd i mina känslor, blir aldrig riktigt glad, förbannad eller ledsen. Känner inte någon passionerad kärlek till någon. Detta är inget riktigt levande liv som jag har. Det är typiska symptom när man går på antidepressivt. Tar även stämningsstabiliserande. Jag dör mycket hellre än att vara i ett sånt här konstigt tillstånd. Känner mig drogad, manipulerad.
Jag längtar hem till mitt nya boende. Ser ingen mening med att vara här. Vill vakna på morgonen och vara ifred, laga mitt starka kaffe, ifred. Gosa med två katter, ifred.
Det är alltid en viss grad utav orosvibbar på den här avdelningen och sjukhuset. 
Eller så är det jag som projicerar ut min oro. Kanske både och? Hur många utav ca 20 patienter här vill vara här? Antingen så går jag med högt huvud, eller så går jag för ett avslut av mitt liv. Jag har valt det förstnämda. Har skrivit ett kontrakt med Gud. Bara jag får ett hyfsat bra boende så tror jag att livet har mycket kvar att ge, och jag har mycket att ge andra människor. Lyssnar på den lysande skivan, Pearl, med Janis Joplin. Hon sjunger så otroligt bra, vilken röst och känsla. En av historiens bästa plattor. I samma veva så dog hon av en överdos, endast 27 år gammal. Och lika unga var Jimi Hendrix och Jim Morrison när dom under samma tidsperiod dog.
Jag skulle vilja vara en mycket elak person, men samtidigt väldigt rolig. Som en slags gammaldags narr. Häckla överheten och vem som helst. Vara fräck så att det fäster och känns. Håna mina egna brister och fel. Min skenhelighet. Mitt svikande av mina heligaste principer. Men att ändå förlåta och älska mig själv. Ha överseende med andras förehavanden. Det var i maj tror jag. Jag masturberade på toaletten då någon knackade på min dörr. Det var Rene, min kontaktperson, en kvinna i nedre medelåldern. Hon ställer sig och glor mig i skrevet några långa sekunder, medan hon mumlar någonting som jag inte hör vad. Det måste ha rört sig om ett klart sexuellt ofredande? Jag hade halvstånd. Konstig människa på en konstig avdelning. Det är någonting som är fel här, jag bara inte riktigt vad det är för något. Det är en låg och obehaglig atmosfär. Personal blir sjuka, och andra säger upp sig. Jag vill härifrån snart. Jag har ett liv att försöka fortsätta leva. Det känns som att mitt liv inte har börjat än. Mitt liv har varit en ständig väntan på att det riktiga livet ska börja. 
Vem vet, det kanske börjar snart? Jävla skiträttspsykiatri, även fast den vanliga psykiatrin är mycket sämre. Men inom en överskådlig tid ska jag vandra som en fri man, vacker, stolt och jag ska öka ljuset i världen en smula.