När jag vaknar: en
storm utav totalt
hänsynslös
ångest och svartsyn.
Jag står naken i ett
iskallt regn, och alla
har glömt att jag 
existerar, och jag vet
inte var och vem jag är.
Döden ter sig som
den enda utvägen.

För mitt liv är allt
oftare en terror,
en utstuderat
plågsam tortyr.
Demonerna och de
onda andarna
är på mig, ger mig
falsk information,
och kopplar fel
i min hjärna.

Önskar att någon
var här och höll
om mig varmt,
full av ömhet, stilla.
Blixtrande längtan
efter friskhet
och harmoni,
och att äntligen
få komma
hem, till lugn
och förtröstan.

Jag är innerst inne
mäktig en sådan 
brinnande kärlek.
Det kan göra väldigt
ont att älska passionerat.
Vaknar: en pinande ångest
som besätter mig, och en
grundmurad hopplöshet
som hjärntvättar mig.
Det är inte sant, jag vet
det, men ändå faller jag in
i svart sorg och förtvivlan.

Jag känner ändå Din
närvaro och känsla Gud.
Din tillförsikt och
trygghet är min.
Det enda ljuset i mitt
kompakta mörker.
Min enda hållpunkt i
det snurrande kaoset.
Gud, min bästa vän,
jag älskar Dig.