Jag är ganska gränspsykotisk idag.

Som att hjärnan svävar i ett vacuum.

Det går inte att tänka konstruktivt.

Det står helt still, tänker på suicid.

Livet måste vara ett straff för något.

Jag måste prata med någon personal.

Känner för att ställa mig framför tåget.

Livet är alldeles för plågsamt och hårt.

Förödmjukelsen har hållit på i 43 år.

Jag förbannar den dag då jag föddes.