Psykosen: någonting väldigt svårbeskrivligt. Du måste ha varit där i det totalt urballade tillståndet. Fasansfullt. Jaglösheten. Tomheten, samtidigt som det var för mig som att ligga vid en konstant bombad front. Att tala kunde jag inte. Både känslor, förutom den förlamande skenande skräcken, och intellektet var utslagna. Och omgivningens totala handfallenhet inför faktumet: Johan har blivit väldigt allvarligt psykiskt sjuk, vad i Guds namn ska vi göra?! Jag var 21 år när jag insjuknade. Under 10 år så hade mitt psyke varit mer och mer rubbat. Jag blev traumatiserad av min pappas suicid när jag var 11 år gammal. Jag förlorade i viss mån kontakten med verkligheten. Byggde upp ett falskt jag. Pratade aldrig med någon om hur jag mådde. Jag trodde att allt var OK med mig, visste ingenting om psykiska sjukdomar. Min mamma var den kontrollerade typen som satt med sin eviga stickning och glodde på TV, vi pratade aldrig om hur jag mådde.
När jag var 18 år så lånade jag hennes bil och skulle ta livet av mig. Jag mådde dåligt pga att mamma hade tvångsplacerat mig på en folkhögskola några mil från stan. Där blev jag helt ensam. Jag körde av vägen, och skadade mig inte, men jag fick ingen psykologisk hjälp efteråt utan bara skuld och skam. Där tickade tiden igång för mitt psykotiska sammanbrott 3 år senare. Att vara gränspsykotisk, som jag blev efter bilkraschen, är dessvärre ett ganska skönt flummigt tillstånd, i alla fall var det det för mig. Och hade en slags romantiserad uppfattning om att bli galen. Men om jag bara hade förstått hur djävulskt farligt jag levde, så hade jag följt med min mamma och min syster ned till psyket. Mamma tog också hem en socionom med en läkare, men då hoppade jag ut genom fönstret och sprang ut i skogen. Min förnekelse var utav  grundmurat härdat stål. I början utav september 1986: Det känns som att min hjärna imploderar, som att hjärnan svävar i ett svart vacuum. Gud hjälp mig!
Den fortsatta psykosen var ett jävligt extremt helvete som aldrig slutade. Det kändes som att tiden drogs ut, expanderade, varje timme upplevde jag som 4 timmar. En konstant fasa i ett fullständigt urballat skräcksurrealistiskt tillstånd. Och jag kunde inte göra någonting för att få lindring. Jag hade ingen den ringaste aning om vem jag var. Hela tillvaron flöt liksom ovanpå i ett febrilt snurrande iskallt kaos. En vaken mardröm. Psykiatrin konstaterade att jag var borderline, men det reviderade jag för länge sedan. Jag var schizofrent psykotisk, trots att jag inte hade hallucinationer. Psykiatrin var ett gäng godtyckliga uppblåsta amatörer. Jag fick inte någon medicin.
Fram mot mitten slutet av vintern 86/87 så fick jag äntligen psykoterapi. Men det var alldeles för sent. Jag kunde inte prata för jag var för sjuk, och avbröt terapin ganska fort. Jag kunde inte vara med människor, och jag klarade inte av att vara ensam. Två gånger så försökte jag ta mitt liv. Men det var fumliga, dåligt planerade försök. Min mamma och hennes man var förskräckta. Alla var förvirrade inför min galenskap, chockade och skitskraja. Det kanske jag också skulle vara om jag träffade någon som var lika sjuk som jag var det där året. När jag var 18 år så bröt också min bipolära sjukdom ut, utan att jag eller någon visste om det. Jag var omedicinerat bipolär i 30 år. Mitt psykotiska tillstånd 86/87 förgicks av en extremt manisk period, och innan det var jag deprimerad och gränspsykotisk. När jag var som allra mest illa däran så var jag både schizofrent psykotisk och växlande deprimerad och manisk.
Till slut, när jag förstod att det inte var någon som helst mening med att försöka umgås med folk, så blev jag fast stationerad vid TV:n i en lägenhet. Det var som att befinna sig i helvetet, från och med april 1987. Varje dag som jag vaknade så fick jag ett rejält kok stryk av verkligheten. Det så kallade livet var en fasansfull pina. Jag sov på dagarna, steg upp på eftermiddagen och lyckades på något vis ändå ta mig ut och handla förnödenheter. Sen var jag fast vid TV:n hela kvällen. Detta var en strategi för att distrahera mig från mitt psykiska tillstånd. Det funkade så där. Det kan inte finnas något värre tillstånd än det jag var i. Jag har full förståelse för att psykiskt sjuka människor tar livet av sig. Speciellt med tanke på den monstruöst mediokra och dysfunktionella psykiatrin vi har. Jag var blev god vän med en ängel senare sen på slutet av sommaren. Tillsammans med henne så hävdes min psykos genom sanning och kärlek. Men sen på hösten kom min bipolära mani tillbaka, men det är en annan historia.