Bilen vräker sej ut ur mörkret in i ljuset.
Jag trummar takten till Lou Reeds
Romeo & Juliette. Kraften är med mej.
Varma rysningar av glödande glädje.
Min själ är pånyttfödd skimrande.
Mitt försvinnande bär äntligen frukt.

Kärleken går hemlös i trasigt nattlinne i
kall novemberkväll - Hon har inga pengar
till bussen. Folk sover - slår ner blickarna.
Hon har blivit utslängd av sin man sedan
han först våldtog henne många gånger.

Mänskorna är inte vid sina sinnen.
Deras ögon ger ingenting längre,
och de hånar dom som är svaga.
Programmerade cyniska ansikten
njuter av att förödmjuka, avfärda
det som är levande & vackert.

Kärleken ligger naken skitig i ett dike.
Någon har slagit Henne i ansiktet, Hon
blöder ur näsan, skakar i kroppen, kvider.
Jag stannar bilen, lyfter Henne försiktigt,
fäller bak stolen, lägger en filt om Henne.
Jag proppar Hennes näsa med papper.

Sjukhuset, sen får Hon försöka sova i min säng.
Hon gråter av vrede, Jag smeker hennes huvud.
Vi håller varandras händer. Vi minns värmen.
Låt mej ta hand om Dej, säjer Hon, försöker le.
Lämna Mej inte igen, dom dödar Mej därute.
Vi ska vara tillsammans svarar jag med en kyss.