Måndag den 26 augusti: Förut idag hade jag ett samtal med min doktor Dana, kuratorn Solveig, och en skötare, Maria. Dom manglade på mig med oro över hur det kan bli om jag ska bo i en stuga framöver. Jag fick avslag när det gäller särskilt boende med personal i anslutning till boendet. Kommunen vill absolut inte ha mig i en lägenhet, på grund utav de två bränderna som jag ställt till med. De tre damerna vill att jag ansöker om särskilt boende igen. Jag känner att jag vill bo i en stuga i utkanten av stan eller en bit utanför, och skaffa två katter. Och jag har det sista ordet. Varför skulle jag få ett ja om jag ansöker om särskilt boende igen? Det riskerar ju att försena min flytt härifrån. Jag känner att jag spyr snart av att "bo" här. Känner att jag skulle må bättre om jag bodde i den där stugan än vad jag mår av att vara här. Döden är att föredra framför att vara här på avdelningen i längden. Nu har jag varit inspärrad på rättpsyk i 2 år. Mitt senaste brott rubricerades som mindre allvarligt. Jag ska inte vara här längre tycker jag. Rättspsykiatrin här slår sig för bröstet när de hävdar att deras vård är mycket bättre än vanliga paykiatrin. En sån stor skillnad tycker jag inte att det är. Jag ber till dig Gud, säg mig om jag ska bo i ett särskilt boende eller i en stuga. Gud ta hela den här röran inom mig, ohanterlig för mig men känd utav dig i minsta detalj. Doktorn är rädd att jag ska må dåligt igen i min stuga, och att jag då tänder eld igen. Risken för det är väldigt låg enligt mig. Vid den första branden på Lasses vind i slutet av april 2014, så var jag helt psykotisk, efter nästan ett och ett halvt års mani och mot slutet gränspsykos. Det var hemlösheten som triggade igång min psykos, när jag utskriven från psyk inte hade fått de rätta medicinerna. Jag hade fått absolut nog bara. Den andra branden i mitten av juli 2017 var en hämndaktion mot örebro kommun. Visst jag var manisk på grund av stor sömnbrist, isolering och stress. Men jag visste, till skillnad från den första branden, vad jag sysslade med. Jag har fått min hämnd, så någon mer vedergällningsbrand blir det inte, och risken är låg att jag ska få någon psykos. Jag kommer att sova skönare i min egen säng, och jag sover kanske tillsammans med två katter. Jag kommer inte att anlägga en brand igen. Mår jag dåligt i stugan så får jag väl bli inlagd här igen, eller när jag blivit helt utskriven från rättspsykiatrin bli inlagd på vanliga psyk. Det är emellertid inget som jag siktar på. Jag dagdrömmer om ett lugnt och harmoniskt liv tillsammans med två katter, umgänge med nära och kära, vänner och bekanta. I mitt nästa liv vill jag bli en kaja eller någon fågel. Dom har ett fan så mycket mer bekymmerslöst liv än vi människor. Bara en liten skruttig gråsparv vore så skönt att vara. Tisdag 27 augusti: Jag sitter på förmiddagen och försöker att må bättre. Jag vaknade 4.45 i morse efter en hemsk mardröm, med diaboliska krafter, och en kvinna skulle sticka två knivar i mina njurar. Jag hade såna där rysningar när jag låg och försökte minnas drömmen och bearbeta den. Väldigt obehagligt. Sen har jag inte sovit något mer, så jag är väldigt trött, övertrött. Funderar på samtalet igår med de tre damerna, läkaren, kuratorn och skötaren. De vill absolut inte att jag ska bo i en stuga. Jag vill absolut bo i en stuga, och inte något särskilt boende i en lägenhet någonstans. Jag får ju inte någon lägenhet, sa bostadsförmedlaren på kommun, Anna-Karin Almgren, eftersom jag har eldat två gånger. Så det vore meningslöst att ansöka om särskilt boende igen. Dessutom så skulle det kunna dra ut på tiden. Jag är glad över dikten som jag skrev igår om Gud. Två personer på facebook tackade för dikten. Jag behöver Gud idag, jag mår inte bra av sömnbrist.
Djävulen vet vilka knappar som han ska trycka på. Han försöker att skrämma mig med den där rysliga drömmen. Men jag är stark, luttrad och erfaren. Jag låter mig inte blåsas omkull av minsta vindpust. Djävulen kanske blev förbannad på min Gudbejakande dikt. Eller någon demon eller ond ande. Kanske bara mina fantasier och föreställningar, men drömmen kändes så stark och verklig. En kvinna hatade mig så fruktansvärt, hon med knivarna. Det känns som att jag befinner mig i krig, och fienden finns inom mig. Bara ignorera och försöka att fokusera på något gott och positivt. Den där drömmen och kanske djävulen inblandad är ingenting som jag vill prata med doktorn eller personalen om. För då anses jag väl vara paranoid, sjuk. 
Senare på eftermiddagen, jag har skrivit ett brev till min läkare med beskedet att jag kommer att välja att stå kvar som sökande för en stuga i kommunens regi. Jag har bara en bra magkänsla inför ett sådant boende. Och kanske skaffa två katter.
Gärna i utkanten av eller strax utanför stan. Jag har haft ett samtal med en av mina kontaktpersoner, en ganska ung kvinna. Jag gillar henne, hon har glimten i ögat och säger bra saker. Frida heter hon. Det är middag klockan 17, om 3 minuter.
Jag känner att jag en allt starkare aversion mot att vara på det här stället. Men vad ska jag göra? Ta livet av mig? Nej vad trist och förutsägbart. Jag hoppas på att det ska bli en stuga ledigt hos kommunen, snart. Eller i alla fall i höst, eller i vinter.
Jag förtröstar på att du Gud vandrar bredvid mig och ger mig styrka och vägledning.
Brukar väldigt sällan bli skrämd av mardrömmar, men drömmen i morse var kuslig. Jag känner att jag har sovit för lite, längtar tills klockan blir ca 21, då ska jag gå och lägga mig. Ska sova tryggt och gott som ett litet barn. Ska inte titta på den skruvade sci-fiserien Another life. Som gjord för att trigga igång mardrömmar. Kanske tittar på en dokumentär om Gunnar Ekelöf. Fan vad trött jag är. Jag kommer att slussas ut till ett eget boende så småningom. Det är som att jag får för mig att jag ska vara här i år. Någon slags paranoia. Vi har spelat rummy, vilket inte gick så bra, jag är alldeles för trött, nej övertrött. Den här dagen vill jag bara glömma. Jag har en känsla av att jag är skyldig till något, att jag har gjort något dumt. Men när jag scannar av mitt nuvarande liv så är det inget dumt som jag har gjort. Underligt. Leonard Cohen sa i en intervju med Stina att han hade känt likadant, innan han bosatte sig i klostret, skuldkänsla utan någon anledning att känna så. I morgon ska jag på psykiatrisk fysioterapi hos Lars-Åke. Skönt att jag har honom. Han är professionell men också bara en vanlig medmänniska. Ibland så glömmer jag bort att kärleken existerar.