Det är inte mina svagheter, mina brister, och mina oförmågor som skrämmer mig mest.
Det är min gränslösa styrka, min klarsyn, min totala kärlek, som gör mig mest rädd. 
Men det är en omöjlighet för mig att krympa mig själv för att jag inte ska oroa och skrämma människor i min omgivning. För jag kan inte vara tyst, då dör jag hellre. Är jag väldigt glad för något då jublar jag. Är det någon som bryter min integritet, då blir jag en rytande tiger. Älskar jag någon, då kommer jag att visa det fullt ut. Men som sagt det skrämmer mig fortfarande att visa vem jag sannerligen är. Jag vill inte bli den som det tisslas och tasslas om vid fikaborden, eller den som blir utsatt för hat och mobbing. 
Men jag har i alla fall några stycken vänner, och jag har den klart optimala vännen, Gud. Han uppmuntrar mig och ställer på mig när jag är feg och slö, för Han älskar mig gränslöst. En sån briljant fantastisk ömhet vill jag sprida omkring mig ända in i döden.
Jag har upptäckt mina dimensioner och det anstår mig inte att göra mig mindre än vad jag är. Hur ska jag kunna dö om jag inte fullt ut har levt? Jag går inte med på den avstängda, schizofrena attityden och livsstilen. För jag har varit schizofrent psykotisk.
Jag ställer endast upp livsbejakande själsbejakande strategier. Men jag är ganska rädd
för vad min lysande kraft ska kunna ställa till med. Jag kommer att orsaka kaos i en del människors liv, fastän att jag vill bringa ordning och sann struktur i tillvaron.