Jag försöker som en schaman
blåsa ömhet in i dina drömmar.
Jag ryter åt de mörka krafterna
att för alltid försvinna!
Viker undan ditt hår, kysser dej
där i hårfästet mjukt och länge
tills du gnyr: kaffe, Kaffe!
Jag har redan termosen redo
och häller upp en stor fet kopp
åt dej. Medan du sörplar och
dricker sträcker på dej som en
katt masserar jag dej och undrar:
ska vi få upp dej idag...? 
Vidare frukost väntar i badkaret
som är fyllt med riktigt varmt
vatten oljor och skum. 
Jag kysser dina ögon med min
själs innersta vilja. 
Och nu gråter du den där gråten
som aldrig tycks ta slut, den av
både sorg vrede och rädsla. 
Jag tänker att det får ta den
tid det tar för dej att komma
tillbaka till livet, för du har varit
långt borta i mörkret och vänt
Jag håller om dig. Jag älskar dej.
Tack, jag älskar dig, mumlar du.
Det är första gången som du
säger någonting på tre veckor.
Vad är det som har skrämt 
dig så? Vad har de gjort med dig?
Psykosen har haft dig i sitt våld
snart i ett år nu, så att jag var
tvungen att säga upp mig från
mitt jobb, för att ta hand om dig.
Psykiatrin har inget att komma
med, bara mediciner som tar
ifrån dig dina känslor, och gör
dig slö och matt i sinnena.
Det här är ditt sjukhus, och 
jag är din doktor, terapeut och
specialskötare, men framför allt
din allra bästa vän. Vi ska klara
det här. Vi måste ha tålamod, 
även fast desperation också kan
vara läkande och befriande.
Jag kryper ned i badkaret
bakom dig så att du ligger i 
min famn, sen tar jag 
lavendelolja och börjar att
smeka ditt kön försiktigt.
Efter en stund så exploderar
du i en orgasm, och skriker så
att jag tror att grannarna ska
höra. Resten av förmiddagen
så läser jag ur Jonathan
Livingstone Seagull för
oss, i sängen.