Djävulen vill att jag
stänger ned mig.
Han har gått vid min
sida under decennierna,
lockat och skrämt och
försökt att regissera mig.
Inte nog med det, mina
mediciner stänger
av mitt känsloliv.
Jag kan inte ha det så här
säger jag till min doktor,
men hon har bestämt sig
för att dessa mediciner
ska jag ha, annars kan
jag bli sjuk igen, bipolär.
Men jag kan väl får prova
att vara utan dessa piller,
så får jag se vad som händer.
Ska jag vara så här avstängd
så kan jag lika gärna ställa
mig på tågspåret. Precis som
djävulen vill, att jag ska dö, 
för att mitt ljus är så gigantiskt,
vilket skrämmer honom.
Gud omsluter mig med sin
absoluta kärlek och vänskap,
vad ska jag låta skrämma mig?
Min tomhet besvärar mig, jag
kan inte skratta, gråta, bli
riktigt glad eller förbannad.
Jag lever ett icke-liv, men om
nätterna så flödar mina känslor
i drömmarnas föreställningar.
Vore jag i mitt hem så skulle
jag testa att ta ur dessa mediciner.
Djävulen är livrädd för min kärlek
som jag trots allt kan förnimma
när jag skriver, eller pratar med
någon vaken och vettig människa.
Han är egentligen ett mycket
ensamt och väldigt skärrat barn.
Lucifer, så full av hat mot Guds
goda skapelse, jag mötte hans
kumpaner i en hemsk dröm
härom natten. Jag var stel av
rädsla en stund, men sen skärpte
jag mig, de ska inte få störa mig.
Jag hade skrivit en hyllningsdikt
till Gud kvällen innan drömmen.
Djävulen hånskrattar och njuter av
jag inte kan känna mina känslor.
Den här emotionella dvala
påminner mig om psykosen
jag var i 1986-87. Fast det var
väldigt mycket värre då.
Man kan i längden inte leva
utan att kunna känna sina
starkaste känslor, det är liksom
meningslöst, hopplöst, omöjligt.
Jag känner ibland att jag skulle
vilja dö medan jag sover på natten,
och vakna upp i en helt annan verklighet.
En verklighet utav kärlek, skratt och frid.