På natten stod jag ansikte mot ansikte med
figuren som jag var i min dröm,
och jag ursäktade mig för att,
jag pinade henne så mycket
i den skräckmardrömmen som jag skapade.

Jag lutade mig över henne och sa:
”Var inte arg, jag vet att det är svårt,
men den är bara en dröm, du existerar inte ens,
och vi ska vakna upp snart från den här
verklighetstrogna illusionen.”

Sedan lade jag till:
”Du är så vacker!”
Jag vet inte varför,
kanske för att jag plötsligt fick se
hur min hämningslösa fantasi
satte avtryck på hennes
förskräckta ansikte.