Mörka nätter utan gryning

Fyller själen med sömnlös skräck

I slutändan är vi alla bara människor 

Som vill hitta tryggheten

Bland livets sönderslagna rester 

En skärva

Ett liv

Som alla borde räknas lika

Men rädslan håller oss tillbaka 

Så vi låter ensamhetens otrygghet 

Döma våra handlingar i tysthet

Oförmögna att sträcka ut en hand

Till hjälp när vinden blåser

Så här står vi nu allena 

Tysta i infernots rester

Och låter våra själar gråta blod

Över vår självvalda isolering