Ett augusti samtal.

Vaknade tidigt i dag Mina Kära Vänner av att regnet trummade på fönstret. Bra är det för växtligheten och potatisen för vi har haft det torrt i skog och mark.
Kanske svampen vågar visa sig ifall det blir sol och värme, såg några små stackars kantareller nyligen då jag gick i skogen.
Regnet ökade, piskade mot rutan. Samtidigt kom jag tillbaks till verkligheten, drömmen hade varit otäckt realistisk.
Mycket, mycket små var de., svamparna.

Det borde ha varit snö mot rutan för det var snart vinter och kallt, likadant som det var den gången när jag steg av flyget i bara lågskor. Klädd i mina höstkläder de ända jag ägde, hela min garderob bar jag på mig, inga handskar.

Bagaget borde komma till utlämningen, hoppas att det inte skulle bli krångel med passet.

Allt löste sig med ett par telefonsamtal. Jag hade ett jobb som väntade, men jag var invandrare och skulle så förbli i en överskådlig framtid.

Nu efter många år i mitt nya, skall jag kanske kalla det fosterland. Uppfostrat mig, det har det även med nya seder och attityder, ibland helt absurda.
Jag vaknar ibland, som nu efter en konstig och ovanlig levande dröm. Då dyker insikten upp igen, jag är invandrare.

Kommer alltid att vara främling i ett land som aldrig har begärt att få mig som gäst.

Nästa tanke blir följdriktigt, vad har jag gjort för att få rätten att leva i trygghet och välmående. Har jag tillfört min omgivning, mina nya medmänniskor något av mitt förflutna och mitt ursprung, något som alltid var mitt osynliga bagage. Denna osynliga packning måste ändå ha följt med min kropp och själ den dag när jag uppstod okänd i ett land som inte såg mig födas, men tillät min närvaro.

Jag kan ställa mig många frågor, men den första måste bli vilken identitet har jag.

Jag kom utan ett stort bagage med mig från mitt tidigare liv, men inget självklart medborgarskap som skulle komma att skapa mitt nya liv.
En anonym medborgare.

Det är just det som är problemet med att återfödas. Anonymiteten, vad måste jag lära för att bli den människospillra som förväntas av mig.
Ny medborgare utan förflutet som likt en fågel Fenix återuppstod på den plats som slumpen valde mig att denna gång återfödas på.

Det andra jag måste fråga mig är var är jag, hur skall jag lära mig förstå platsen där jag skall bygga upp mitt nya liv. Kommer jag kanske annars att alltid känna mig som en främling den nya livsmiljö som måste skapas kring min identitet.

Platsen var självvald så är det min plikt att utforska den.

Det tredje och kanske viktigaste av frågorna är, kan jag leva med en dubbel känslo identitet tillsammans med mina nya människokontakter. Alla dessa dagliga möten med individer som har ett helt annat förflutet och helt andra minnen.
Klarar jag av umgänget, känslokonfrontationen med dessa individer. De som är födda till sin identitet, på den plats och i det land där de bor.
Återfödd blev jag, ett nyskapad liv är jag, invandrad med vuxna minnen och seder, attityder känslosvall som är en främlings.

Allt var trots allt en höstdröm i en natt när mörkrets spöken lekte med minnen sanna och osannolika i gränslandet där vi alla förblir invandrare.
Kan jag få respekt för min särart, för mitt Ego. Kan mitt hemlands ego förenas med förväntade ego som invandrad. Ännu efter ett långt liv ser jag inte klart vilken bild som är den mest sanna och som jag bör projicera till min omvärld.

© Bosse 12 oktober 2019.