Sträng fostran.

Jag minns ännu när en kvinna i min ungdom lärde mig tiga om min tillfredsställda längtan.
Vi stod på klippan såg ut mot mitt hemlands hav, hand i hand vi stod.
Jag andades in doften, minnen gjorde glädjevolter i min kropp.

Nyförälskad och med romantikerns darr i rösten, försökte jag förmedla ungdom och lycka.
Härligt att känna doften av havet, blev orden mina läppar slutligen förmedlade. Oförklarat det känslosprånget blev.
Ett skratt blev svaret och och jag frågade förnärmat vad som då i orden sades fel. Fortfarande skrattande svarade hon, det här ju bara som en liten insjö.
Vid västkusten och Nordsjön kunde du prata om hav och havsdoft.
Dessa hårda ord sade den beresta kvinnan till mig. Jag som efter många år fick återse mitt älskade sommarhav, med dess svagt vinddoftande vågor.

Den nattens säng blev bred och kall och lång blev vägen tillbaka. Lång vart färden till värmen och ömhetens gemenskap.

Jag gömde aldrig orden och skrattet.

Senare i mitt livet när Atlantens vindar under många lärorika år rufsade mitt hår, mindes jag det oförstådda i gemenskapen. Att komma nära sina förfäders generationsbundna dofter i hemhavets vågor mot klippan.
Detta är gåvan.
Budskapet genom generationer har vi havsfödda gemensamt med laxen, den som alltid vet i vilken älv den föddes, enbart genom att med doften och smaken av vattnet. Hitta hem till den plats, där vi en gång föddes.

© Bosse 15 oktober 2019.

rev av 15 december 2017.