Väggen kom rusade osedvanligt snabbt emot öppningen till livet. Förlossningskanalen, förblev halogent vit.
Mina ögon sökte alltid röda strimmor eller bristningar.
Alla ljud höll andan, kåpan nedfälld, bakgrundsbruset dunkade som ungdomens ravepartyn uppe på åsen.
Det var länge sedan och i dåtid.
Frusna var vi den gången, eldade styggt okänd brasa i venerna.
Enkönad puls, med fel rytm, kvinnornas hjärtan satt utanför kroppen.
Fem kamrar viskade min vän.
Han blev ett hen innan sticket bröt in och growlade sin rytande 7:a.

Stilla snön omslingrade mig, jag låg en bit utanför. Såg gula reflexer släpa den ångande kroppen. Vems liv blev förspillt. Mor brukar tända ett fönsterljus, dessa enstaka dagar enbännaren landets stolthet krökte nosen och utan varning blåste skogen ren från slödder och skarn.
J--s du välsignade Gudagåva.

© Bosse 25 oktober 2019.

efer tanke den11 december 2017.