Flyr från all destruktivitet som under år samlats
Neddragna persienner blir stationen jag reser från
För att sedan få färdas vidare genom ett nytt universum
Utan teckning att nå ut till den verklighet jag känner så väl

Lämnar min kärlek i graven och min åtrå i häktet
Mina vänner i dystopi och mina fiender i blöt lera
Jag stoppar min tidsbestämda cigarett i munnen
Och tänker att du kanske just nu gör detsamma
Låter solen som skiner i mina ögon smula sönder den tanken
För ensamheten föds vi in i och nu förstår jag först,
Vad de menar med att vi dör in i den likaså

Det sista brytet blev aldrig någonting av
Den sista jag rörde undrar jag än vad han klev av
Vilken station hamnade han på under denna långa färd
Lever han idag eller var det hans sista sång han sjöng
När vi handfängslades efter en kaotisk bilfärd
Som kändes mer bekant än detta nyktra tomrum
Trots att märkena runt halsen hade bleknat

Räknar dagarna tills jag får komma hem
Fast än jag inte haft ett hem på så länge nu
Och så många har sovit i den säng jag ligger i nu
Men det är så nära jag kommit en egen på månader
Tanken ger mig ingen ro och i själen gror nya revolter
Nu kryper alla synder jag begått i min kropp
Alla brott och alla svek och alla jag lurat under år som gått
Jag kommer komma tillbaka men än håller jag allt hårt
Låter nykterheten krama den sista energin ur mitt hjärta
Till en låt som en gång var till för att tända på
Som inte längre betyder något mer än de jag lämnat bakom