I snart två veckor har jag bott här
och varje morgon när jag kliver ut på gatan till den ännu kolsvarta morgonen,
ut på den ständigt våta asfalten som inte luktar så där gott som av ett sommarregn längre utan mer som ett iskallt ingenting,
där gruskornen visar vägen till det som jag tvingats in i för att överleva
så börjar mina tankar dansa med mig.
Vid stentrappan på min väg till tåget står dom i full piruett

I dag tankar om ensamheten.
Var kom dom ifrån, jag kan inte minnas att jag tidigare varit rädd för ensamheten, är jag det nu när den i realiteten krupit sig lite närmare?

Att vara ensam är det något man är
eller något man känner?

Jag kan säga att jag är rädd för känslan av ensamhet.
Fast jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig ensam i mitt egna sällskap, tvärtom har jag mer än ofta känt mig ensam i sällskap med andra.
Det är då det blir som tydligast
hur mycket kraft jag behöver lägga på att höra till.
Få är de stunder jag känt att det varit mödan värt.

Mormor säger att ensamheten kommer med åldern vare sig man vill eller inte, det ser livet till per automatik.
Kanske är den ändå uthärdlig
så länge man känner att någon bryr sig om en.

Tåget tystnar dem, mina tankar.
Tåget tar inte hänsyn till tankar,
de överröstar dem med sitt behov att dela med sig av sitt resultat på senaste historietentan, eller vad de skall äta till middag på kvällen
vilket i och för sig skulle kunna vara trevligt att lyssna på
om det inte var så att man ännu inte hunnit få i sig vare sig frukost eller lunch.

Bussen är mer hänsynstagande.
Det spelar ingen roll om varje säte är upptaget tankar får ändå ta plats.
Jag föredrar bussen alla dagar på året så länge den håller sin tidtabell.
Försenade bussar stör definitivt tankarna
framförallt vintertid då väntan på bussen alltid ter sig vara för lång
vare sig man väntat en minut eller tio minuter.
Jag föredrar dock en minut, det gör mina fötter också.