[Jag vet inte vad det här skall föreställa, om det är färdigt, om det någonsin kommer att bli färdigt. Jag dristar mig att kalla detta för en grovskiss än så länge. Törhända bränner jag upp alltsammans, blandar ner det i frukostfilen, häver mixturen, låter den passera genom min kropp och tillämpar tesen att "litteratur är skit" fullt ut. Vi får inte se. Jag får se. Ni får gissa:]

* * *
   

Plats: Sodoms lustgård, källarvåningen. [Rosenbad]

Tidpunkt: Nu, då, sedan och för alltid.

Ljud: Hånskratt och kvidanden.



* * *



HAN:

Vaknar du nu? Upp med hakan bara, så jag kan träffa dig ordentligt. Nej, du sitter inte fast. De så kallade repen finns i  dig. Res dig upp och gå om du vill. Jag hindrar dig inte. Jaså, du kan inte? Stackars sate. Eller vill du inte? Det kan kvitta, och eftersom du ändå behagar stanna så kan vi lika gärna börja, eller hur du sköka bland skökor? Din perversion är klädd i gloria, ett utsmyckat missfoster närt av din egen harhjärtade överlägsenhet. Seså, äcklande lågliv, det är dags nu.


han:

Var är han? Vem är han? Och vem är HAN?! Han förnimmer hur livsnerven försvinner - som om den någon gång funnits på riktigt – hur den i lönn sipprar ner för kindknotornas skarvar och stelnar till slipstål. Tror han att det finns en utväg? Alla stigar är snitslade och leder åt samma håll; ingenstans. Han kan fly, men bara tillbaka. Ljusdropparna som skymmer natten är bara glipor i slaktmasken men bländar honom likväl. Ögonlocken – feghetens väktare som söker halshugga Det Oundvikliga – klipper bort bildrutorna han inte tror sig kunna leva utan.


HAN:

Ha! Du växer blott hydran starkare, arma kräk. Jag bespottar din fittiga, fnittriga ångest! Jag skall fläka upp din ingrodda likgiltighet med min tunga. Ja, klyv den du bara med din falskhet, då har jag en kvartett skvallrande kittlare i munhålan. Här har du en utsträckt hand runt halsen, en knuten näve i bröstet, en stövelklack i käften, din baktalande blodsugare. Ja, jag menar det bokstavligt: du talar med baken, du sprätter ditt etter med rövhålet - det arsle som sitter mellan öronen.  Jag genomborrar ditt rätta ansikte med mitt vackra dito. Så kyss mitt anus! Dia mitt bedrägliga livslustmord! Du har sugit förr, så vad är problemet?


han:

Smaken, eller snarare stanken, känner han igen,. Det smakar och luktar som… som… han är inte riktigt säker… som… härsken förljugen framgång. Men odören sprids inte av det penetrerande objektet, den sprids av magsyran från hans förflutna och bränner som köld i slemhinnorna. Klaffarna sotar igen av sirapen. Han är fastgjuten i sin egen lycka; ovissheten – den skyddade verkstaden med bara trubbiga instrument. Orden är för skarpa, han förmår inte att grensla ens ett morfem ur dessa. Blunda, tiga, slå dövörat till – medikament för ett luder i frack. 


HAN:

Jag - din himmelska änglamakerska, jag tar hand om dig, jag vanvårdar dina sår såsom ock du, sämresorten, skall vanvårda mina lustar. Vi knullar i fruktan; men bara på ett mentalt plan, det är så mycket vedervärdigare. Köttet är bara kött, skämt och ruttet från dag ett, där finns inget att förgöra. Anden, den skenrenliga jävla anden däremot, den skall jag vädra ren från omsorg och pissa ner med smicker som får dig att falla i gråt, igen. Min erektion skall ränna gatlopp mellan dina hjärnhalvor när jag skändar ditt förstånd med min klinga, ända fram till dess att du ber för ditt liv… att ditt liv skall ta slut. Då skall jag tvinga dig att leva.


han:

Han ser bara blått nu: blått blod, blå svärta, blått dis. Bäst att censurera även dessa syner, han blundar ånyo. Munkavlen är intellektuell och konstruerad av skuld, en skuld vars grisäpple har förhindrat den att tjalla. Hörseln har inte deserterat än men den förleder och förför. Han förs, av sig själv, till ett introspektivt skugglandskap, där cementerade sandlådor och stympade kalkyler utgör det enda frö som är värt att så, förtvivlan. Där hjälper inga kreditkort, inga sjutillhållarlås, inga överfallslarm. Ty både offret och bödeln är han.

* * *