Jag såg ut över en svärm av samlade människoöden; en del med nappflaskan fortfarande i ett lätt grepp, strirrandes med späda ögon i skyn långsamt på väg att blomma ut, och andra lite äldre, förmognade, rostigare, lite gråare, möjligtvis något stuckna av livets ilskna gadd.
Där jag stod kunde jag höra ut till folkvimlet men förstod inte vad som sades, men de log, de allra flesta, de hade funnit glädjen till allt levande runtom, som de så tydligt utstrålade där de tjoade, sjöng och bjöd varandra till dans.

Ett litet sken började titta fram bakom grenarna, månen försökte tränga sig igenom de trånga molnen och aftondimmans drömska skynke.
Det började bli allt tystare och kallt. Kylan började ivrigt jaga iväg allihopa, till deras små upplysta hem som glimtade till i fjärran.
Nu hade natthimmelen smyckats ut med stenar och pärlor ovanför, nu låg stjärnorna tätt över mitt bara och nakna huvud och jag lät mig glädjas av månens enkla förnöjsamhet.