Markören blinkar taktfullt och spydigt... begabbar min handlingsförlamning. Jag vill skriva med en volym alltför hög för att döva öron skall kunna vända bort fejset. Jag vill pränta ner ett skrik som är en inverterad viskning, en dolsk verbal mikrob som kläcker sin vämjelse i läsarens öra. Allt blir dock bara sirapslent och snuttifierande näpet, introvert och inte särdeles [svart]målande.

Det explicita äcklet blir bara milda brisar, ofarliga i längden och inte sällan uttråkande in absurdum. Det är förvisso så jag vill ha det. Ty det är det till synes gulliga som fräter sönder prydlighetens magsäck. För minns följande: en kram är oftast mer illa ment än en skrevspark... Det skeva leendet som aldrig når korpgluggarna kan alltid skönjas bakom axeln på offerlammet i von obens tryne, när denne eller denna omfamnar någon. Stiletten lurar alltid i bakfickan, blixtrande blank som ett vårdbiträdes sparkonto.

Så... sluta blinka, markörjävel! Förvandla dig till ord, meningar, stycken och anti-litterärt murbruk, så att jag kan bära min lunta som ett vapen... en Kalasjnikov av subversiva stavelser med lite fitta i, à la Valerie Solanas, i stället för en ärtpickadoll med sockervaddssatser och kardemummakapitel - uppspänt i Paulo Coelhos mindfulnessunkna spefullhet.

Revolution? Knappast: ett myrsteg i en gödselstack, ett kneg som Sisyfos skulle avböja. Hangover and out.