En dag i Ivan Anderssons liv
det stegades upp en stig
genom en äng
och en bit längre bort låg det en sjö,
så den som gick först i ledet,

hon tog en omväg
genom att följa dess strand bort till en
för stark vind skyddande grotta.
Ivan gick näst sist och den som bildade svans
såg sig då om, som efter förföljare.

Det fanns i och för sig en sådan,
en spejare sådan där kanske.
Men den som verkade att följa efter,
var väl dold och ingenstans syntes
därför en rörelse som för att visa

på en sådan just varelse.
Ivan tänkte inte på hjortron
där han stolpade fram.
Däremot på blommor och klöver,
i vilket fall blad med samma sorts form.