Ja du, min människa på avstånd.

Dagarna går. En i taget.
En dag, som enhet, ofta alldeles för lång,
för många minuter att omfatta på en gång,
samtidigt.
Ofta handlar det om en timme i taget,
kanske en kvart,
en minut.

Trots att livet liksom ställs på vänt,
på något sätt står still,
så fortsätter det samtidigt.
Solen går upp och ner.
Regniga dagar avlöser soliga och tvärtom.
Mat tillreds,
barn behöver rena kläder, skola...
Hur ni klarar allt sånt vet jag inte. Kanske någon finns där och stöttar.

Tänker på dig.
Tänker på er.
På dagarna ni gjort och ni gör.
Ett steg i taget.
Obönhörligt...


Idag, ännu en fantastiskt vacker dag. Ännu en Brittsommardag. Sol och värme. Sol gott men värme inte min bästa gren.
Drar ner markiserna för mina fönster för att hålla den utanför.
Ska snart hämta upp mor min och ta en sväng till badplatsen för att ta ett dopp. Saltvatten kring min kropp är något jag njuter av, likt min gamla farmor på sin tid. Omslutas och känna mig lätt känns fint.

Önskar dig allt gott.



Svar, ca tre månader senare:

Ibland tar det tid att svara
med vissa människor är det skönt för man vet att det inte är bråttom.
Att tid räknas på ett annat sätt.

Jag vill bara säga att jag läste det du skrev många gånger
och fann vila i det.
Det finns en känsla i det du skrev,
hur du skriver,
som jag finner ro i.

Så tack!