Ensamheten kröp upp i knät men fick ingen tröst
Halkade ner i mörka grottan, leker med sitt eko
Vanvårdade varelse, den stympade hjältens öde

Sorgens vargavinter där allt levande frusit fast
Segdraget och tungt, hela systemet stänger ner
Vadderad tanke och skumgummi under skor

Självömkan, som en dealer i en återvändsgränd
Men barnlek jämfört med bitterhetens betjänt
Serverar de sorgeblinda ögon på en spegelbricka

Lättledda offer som glömt vad som offras
Stulna själar i koma med rimfrost runt hjärtat
Skorpan blottnar i tårbad, kärleksvärme smälter