En berättelse om varför en byggnad först ses som perfekt och sedan talas om som inte. I början, när vi planerade projektet och det fanns entusiasm och god energi, hopp och lekfullhet, var vi inte på platsen. Vi var litet överallt, inomhus och utomhus, allt utom i det huset. Först visste vi inte ens var vi skulle hålla hus. Jag kan ju mest bara tala för mig själv, men någon nämnde och talade om att huset var stort. Det var öppet där som i en stor lada. Virket i väggarna var ljust, det fanns stora takfönster med starka spröjs mellan rutorna. Fönstren i taket var eller i vilket fall föreföll att vara starka och solida. Det var bara där som ljus från utsidan föll in. Väggarna i byggnaden var solida och fönsterlösa. En del av byggnaden var inte en öppen sal och där hade installerats avskildhet. Små rum som kunde installeras som toalett, kök, omklädningsrum och vilorum. Det var i ena änden två utrymmen för detta och i husets andra ände två rum likaså. Det var som sagt ‘perfekt’, för nästan vilken verksamhet som helst. Under taket hade någon installerat tvärgående bjälkar och längs dessa en stegvis belysning, det gick att variera den i släckt, tänd, stark och svag. I dessa bjälkar fanns även möjlighet att hänga upp saker, som en sorts spartansk inredning. Så i mycket skulle utrymmet i byggnaden kunna tjäna projektet väl. Jag var uppfylld av goda energier, positivt upprymd, ibland till och med uppspelt. Innan jag gick dit. I början planerade vi tillsammans vad som skulle kunna äga rum där. Bara att vi inte gjorde upp planerna, som fick växa fram stundvis, i den byggnaden.
Jag kan inte nu svara på precis varför, det var bara som det blev så. Goda och ospecificerade idéer kom och gick på andra platser helt enkelt. När jag och andra först besökte huset var det med en känsla av att platsen, huset i det mesta skulle kunna passa våra syften. Scenen och annat byggdes och förfinades i delar som skulle kunna sättas ihop senare, på andra platser än där. Sedan bar vi tillsammans dit dem. Första gångerna jag befann mig i det där stora huset, hände ingenting särskilt. Senare kunde jag inte sätta fingret på, ens som precisera. Men var och en av oss verkade kunna komma dit i akt och mening att skapa något. Vi ville väl heller inte visa för varandra vad vi var och en kände eller upplevde där. Utan när någon ‘inte kom’, som ett uteblivande kan upplevas som. Vi andra inte talade om det med aggression, även om det var en sorts besvikelse. Jag tror nu efteråt att vi inte var där samtidigt allihop, utan det var alltid som ett kommande och ett gående. Vi gjorde oss nog alla ärende dit och efter en stund, ärende där ifrån. Det kom smygande över oss, kan jag väl säga. Det var i positiv anda jag gick dit. Det var i en sorts avslagen anda jag gick därifrån. Det var nog litet olika för oss alla och envar. Men det var som om platsen själv andades ett lätt obehag. Som sagt, det var inte direkt påtagligt. Men huset hade en negativ effekt på mig och som jag såg på det, även de andra, var och en för sig. Så även om någon av de andra kunde känna hopp och se fram emot vårt projekts framtid och uppfyllelse. Detta skedde ‘någon annanstans’. Jag tror inte att någon fick en god känsla eller idé i det huset. Så fort jag kom in var det som om min lust att skapa, långsamt rann ur mig. Eller sögs ur mig och jag ville efter en stund, kanske en halvtimme, en timme, ta rast och ge mig iväg där ifrån. Jag förstod inte varför och kunde inte förklara vare sig för mig själv eller för någon annan, denna känsla som kom över mig då och då.
Det var en sorts krypande olust. Som om huset eller platsen i sig, ville ha utrymmet i fred, ofredat som det var av människors närvaro. Jag minns flera sådana händelser och de var alla förknippade med huset. Jag trodde att det var något fel på mig och att jag bara inbillade mig. Ofta när jag sökte spåra denna olust hos någon annan, så visade den personen inte på något vis att den ‘kände som jag’. Så länge trodde jag att det ‘bara var jag’. Men gradvis kom några mer sällan och ibland dök den eller den, som sagt inte upp. Det var aldrig uttalat obekvämt att vistas där mer än en stund, lång eller kort. Bara att någon plötsligt slutade komma och efter ett tag, fler och fler avstod från att vistas under dess tak. Ju färre vi var i huset, dess mer kunde jag märka en sorts kyla plötsligt. Inte så påtagliga fall av temperatur. Men så frös jag en stund och så var det lika plötsligt ’som vanligt’ igen. I början var vi nog ungefär tjugofem personer, men så blev vi som sagt färre och så var det bara tre utöver mig själv. Jag gav upp en dag och gick inte dit alls och ljuset i huset tändes nog inte heller, efter det att jag slutat gå dit. Hur jag än kunde uppmana eller känna glädje inför ett besök, så dog det gradvis rent känslomässigt inne i det huset. Jag kan inte förklara det bättre än så. Jag ville inte ens be någon eller några att gå dit och montera ner någonting vi burit dit. Ingen ville till slut gå dit alls och jag kunde som sagt inte klandra dem för det.