...en gång i tiden att han läst rader ur en ännu inte utgiven bok.
Och jag kände igen vad där stod, bara att ingen hade skrivit under med sitt namn, så det gick inte att veta, för en nyfiken läsare, vem som hållit i pennan. Ändå var raderna i detta manuskript skrivna för hand. Bara att de var skrivna med stora bokstäver, versaler.
Hade de varit skrivna med små bokstäver, gemener, hade nog handstilen kunnat avslöja 'mera'. Vad han läste för mig var ungefär följande. Som en sorts tankar vilka tänktes som på måfå, du vet sådär som ett slags eget resonerande, vilket kunde ha hållits privat, för ingen annan att se eller förstå.

'En människa som säger sig tro, ha en tro, kan i och för sig ha en sådan. Men det kan lika gärna vara ett förhållningssätt. Dels för att kunna manipulera en tänkt omgivning och även dra fördelar av att ha en tro. Det är dels för att hålla ryggen fri, ifall det skulle visa sig att personen ifråga 'hade fel' och det faktiskt fanns en gud, straffande eller ej. Bara att personen ändå var hyggligt övertygad om att det inte gärna kunde finnas en sådan figur, annat än i påhittad form. Eftersom det fanns då någon att ha som ursäkt för att skriva och berätta sådant som inte kunde ha något 'nav' att rotera kring. En annan sak är detta med att kunna dra nytta av allt som en tro på någon slags gud och att ha en riktning ibland och en annan riktning ibland. Just för att kunna 'spela med' och manipulera en tänkt eller faktisk omgivning. Exempelvis detta med att bikta sig. Tänk så bekvämt det måste vara för en människa att lasta av sig ett möjligt skuldens ok, för en människa som var bunden, en sorts slav under regler som förbjöd att en bikt skulle kunna få spridning. En möjligt brottslig, oavsett brott, skulle då och därför kunna berätta om sitt eller sina brott, och gå som befriad därifrån. En annan själ skulle kunna berätta brott som skulle ha den berättande som huvudperson, men där berättaren bara tog på sig skulden, utan att för den skull ha burit sig åt. Den berättande kunde skryta med att ha begått perfekta brott som inte blivit lösta eller som kanske verkade märkliga som handlingar, men där något brott aldrig hade blivit begånget. Bekvämt som sagt för en så kallat skrupelfri människa som ville kunna berätta för någon som skulle tvingas höra på. Men ändå var förbjuden att själv föra vidare det som ju måste betraktas som hörsägen.'

När detta sades, det var efter ett par timmars samvaro i vännens villa. Det brann en brasa så gemytligt i det väldiga husets mycket stora vardagsrum, som i sig gick att dela av med vikdörrar, till tre utrymmen. Bara att när dessa dörrar stod öppna för rummet att vara ett enda rum i sin fulla bredd och längd, det var minst sagt stort. Medan den mittre delen var visserligen störst och ändå tillräckligt stort som det då befann sig vara, kunde ha rymt en mindre lägenhet i sig. Med kök, badrum, hall och sovrum i ett, trots då med avdelande väggar, dörrar. Han bodde ensam i detta hus, trots att det en gång i en annan tid, ekat av springande fötter, som av trenne barn, en mor och en far, kanske en av dessa föräldrars föräldrar, säkert en eller annan vän, släkt och så vidare. Bara att han nu var ensam kvar att vara själv i eller inbjuda någon vän till. En tid senare, då det hade blivit sen kväll jag drog mig tillbaka till ett gästrum, spartanskt möblerat men ändå fullt bekvämt och givandes mig själv den goda sömn vilken morgondagen väckte mig till. Den var omväxlande orolig och lugn, trots en skinande varm sol och enstaka fåglars kvitter.