Det singlar ned en snöflinga
på henne, där hon står på bron.
Hon tänker på musik och den gröna drycken.

Hur hon känner att hon längtar.
Efter att få dansa och sjunga,
till den gröna fens lov.

Hon dansar sen igen,
dansar in i dimmorna.
Snön fjädrar lätt ikväll.

Flingorna är lätta.
De doftar mystiskt och ljuvligt,
av kummin och malört.

Men snöflingor kan också kännas tunga.
Som bly när man är ensam i natten.
Precis som ett tyst storband gör ibland.

Hon vaknar sen upp i en gränd
utan minnen, dagen efter.
Alldeles förstörd, men helt lycklig.

Det spelas ett fult spel här i staden.
I de klirrande glasen förgiftar absinten,
hennes sinnen och drömmar.

I ett rus dansar hon, återigen nästa natt.
Förförd, till storbandets berusande jazz.
Med den gröna fen leende vid sin arm.