Erika upptäckte av nyfikenhet att hennes smartphone,
som var en av de första att komma i bruk, att den skulle
kunna förslava henne som brukare av den.
Användare, om du föredrar att kunna förstå dig på det
ordet mera modernt sett.

Så hon sade upp abonnemanget redan efter två år,
som löpte detta köpekontrakt på just två år.
Den hade internet, gick att ringa med, skriva med och
hade kamera för film och stillbilder.
Den hade dessutom en del andra finesser, utöver
(jag vet vad det är, bara att hon inte minns just nu
vad det heter på svenska.

Att skriva om saken hjälper henne
att kunna veta vad det heter.
Engelska, som egentligen är
hennes andra språk, har gjort mig till slav under bruket av det.)
Almanacka.

Upptäckten av att en dator tjänar mig bäst i hemmet
och i sådana där mer offentliga lokaler som stationer,
bibliotek eller hemma hos en vän, som en sorts
användarvänlig tingest.

Att jag som skriver detta, alls gör det, beror på att jag tagit del
av vad andra före mig redan upptäckt om saken.
Som går att ta del av i bokform, film, teater och
andra möjliga medel.

Att hon alls skriver och berättar om det här är beroende av
att jag redan förut själv läst liknande texter,
i olika böcker som varit allesammans en sorts ’varning’
om faran av att försöka använda sig av teknik för att
’föra utvecklingen framåt’.

Idén är inte speciellt ny.
Den är minst fem tusen år gammal.
Men den ‘återupptäcks’ då och då av olika människor.
Exempelvis då Leonardo daVinci eller den som skrev boken
’Du underbara nya värld’ som den kom att heta på ren svenska.

Vilken ledde till att beskriva andra utopier.
Utopi står för att det är omöjligt att genomföra den,
samtidigt som människan hela tiden strävar efter
att uppfylla dess profetiska budskap.
Människans strävanden är ett mynt med två sidor.
Med och emot.

Hon behöver två sorters självhjälpsböcker.
En för att klara av att leva och överleva i vildmarken.
Och en guide som skall hjälpa henne hur att leva i
och överleva i staden.

Stadens storlek har i och för sig betydelse.
Ju större den är kan livet där medföra flera komplikationer.
Även om representanter för partier
ofta nog vill kunna kalla dem för 'den egna frihetens val'.

Katastrofen eller om du vill kalla den för utveckling,
har pågått i ’modern tid’, sedan ungefär sjuttonhundratalet.
Då industrialisering ’tog fatt’.
Den har i och för sig ’alltid’ haft sina förespråkare och motståndare.
Texten är egentligen varken för eller emot,
den behöver inte vara det.

Det räcker nog med att du som läser den,
är på en gång både medlöpare och motståndare
till och av utveckling.
Striden mellan automatisering,
som alltid talats om som för att hjälpa en människa
och utveckling i sig, att ta ett steg framåt.

Och även den som velat peka på en
utvecklings inbyggda ’brister’
(känslan av att måla in sig i ett hörn).

Bland annat föreställningen om att om vi alla
bara talade samma språk, esperanto.
Trots att det ligger närmare till hands att tala ’desperado’.
Då skulle ’vi alla’ kunna få det så mycket mera bra.
Trots att likriktning ofta får människor att bli
’åsiktsfascister’.

Hur kul är det att se två lag tävla
om det bara fanns två lag i ligan?
Ta vilka två lag du vill och föreställ dig att reglerna
är sådana att du bara hade möjlighet att se dessa
två lag tävla om och om igen med bara tre matcher.

Du kan för enkelhetens skull låta bara en människa
få erbjudandet att delta ’i taget’, från varje lag.
Två motståndare som möter varandra om och om igen
tills den ena av dem ’inte kan längre’.

Då är det dags för nästa person att ’ta upp facklan’
och möta sin motståndare.
Det skall alltid kunna finnas ett som ‘ymnighetshorn’
av medlöpare och motståndare att ’ta av’.

Budskapet och föreställningen att bara eget arbete
och skapande verksamhet, kan ge individen frihet,
är med sanningen överrensstämmande.
Bara att budskapet stundom missbrukats till
att försätta människor i slaveri.