Hon vaknade en morgon och beslöt sig för
att strunta i att 'göra dag'. Sagt och gjort,
hon varken tvättade sig, duschade eller på
annat sätt 'gjorde sig till' ens på andra sätt,

under cirka tio dagar. Varken bytte kläder,
borstade t änderna eller året. Redan efter
några dagar upptäckte hon att det började
lukta skunk i hemmet av att inte vädra. Hon

själv vande sig redan efter ett par fyra dagar
att 'inte känna vidare av' sin egen doft att sop-
tipp. Med passande fläckar på kläderna, av mat
och dryck, råkade torka av sig på sina kläder.

Av att äta eller klia sig i örat, peta sig i näsan
eller snyta sig i toppen och gardinen närmast
egna stolen vid fönstret. Redan efter två dagar
gick hon ut och såg nog ut som om hon sovit i

kläderna och det hade hon ju gjort också. Hon
utförde sin lilla protest och demonstration under
två veckor av sin semester. Att åka buss och sätta
sig någonstans längre bak, det tarvade inte några

större problem. Redan dag fyra fick hon 'längst bak'
hyfsat mycket för sig själv. Inte ens de vanliga ute-
liggarna verkade ha mycket emot den som var hon,
där hon sökte sig sällskap genom att slarva sig ned

på en redan hyggligt upptagen parkbänk. Hon var
dock inte vidare välkommen på en del restauranger,
biografer eller ens in i affärer någon längre stund.
Ofta nog blev hon avvisad redan i dörren, eller i

vilket fall i närheten av den om hon kom så långt.
Hon upplevde en hel del äventyr och kunde berätta
om dem sedan i skriven form, då hon avslutat detta
experiment och redan var i färd med nästa, för att

ha något att jämföra med. Med en smula teatersmink
och en del billiga varianter av parfym och en del kläder
hon gjorde till 'uttjänta' genom att köpa dem på second
hand och sedan låta saxen gå löst, lyckades hon åstad-

komma något som en smula påminde om sitt tidigare
försök. Tio dagar efter det andra försöket att smälta in
i rätt omgivningar och söka ta reda på var hon var väl-
kommen och inte, skrev hon och läste sina anteckningar

som liknade en dagbok. Dessa möten med samhället i
stort sammanställde hon sedan, som den frigående jour-
nalist hon tyckte sig vara och skickade sig själv till en
tidning och uppgav där historien som hon själv såg på

den och berättade 'med egna ord' om sina små infall.
Något redigerad kunde reportagen sedan läsas som en
följetong under en veckas tid som en slags kåserier på
en speciellt spalt vikt för detta. En del läsare 'tyckte till'

och det kom inte en del brev om vad läsarna hade att
säga om saken. Hon verkade först kunna få sparken från
några som 'hade något att säga till om', men så vände så
vinden plötsligt och hon fick 'fast jobb' på blaskan ifråga.