Om nu verkligheten visar spår av att
vara lustig ibland, hur kommer det sig då
att den 'resten av tiden' är så

olycklig? Jag borde inte ens kunna läsa
det här eller visa mina känslor, som
om det var 'underhållning'. Att läsa texter

vilka betraktas som poesi, hur kan det
vara roligt på allvar? Ändå 'kopplar en
väl av', genom att läsa just poesi? Fast

för mig personligen är det poesi, oavsett
vad det är för bok och i
vilken genre jag läser. Ja, och som

om det var roligt även. Jag skrattar
ibland högt åt högst personliga lustigheter, ingen
annan jag 'känner' brukar uppfatta som något

att hemfalla åt skratt... vi är alla
så olika. Men det här skrattar jag
inte, åt. Utan läser med ett visst

allvar. Jag menar, tänk bara så det
ser ut i världen. Skulle jag kunna
läsa poesi med annat än upphöjt lugn?