...gick under 'med man och allt', eftersom kvinnorna
stod kvar på kajen och vinkade när explosionen ägde
rum till havs, utan en kotte inom synhåll. Kvinnorna
stod på kajen och vinkade åt ovädret, för att det skulle

passera. Mycket riktigt, det passerade och drog sedan
vidare ut till havs, där det bildade en stor virvel som
gick från någonstans under ytan i vattnet, upp genom
luften och till molnen någonstans. Virveln drog sig till

fartyget, vars besättning ingenting verksamt kunde göra,
utom att hjälplöst se på medan vinden drog virveln allt
närmare fartyget. Trots att detta var väl bestyckat och
kunnat 'vara i strid' ett bra tag och även 'till havs' ett bra

tag. Det intet hade att sätta emot vädrets krafter. När
ovädret, virveln som drog med sig såväl vatten, som de
flygplan vilka befann sig i luften i dess väg och upp bland
molnen, 'dragit förbi', den plats där fartyget befunnit sig

för en liten stund sedan. Då blev havet åter lugnt. Som
om det blivit vredgat att av att någonting kunnat tänkas
störa i just nuet. Detta hav var inte den plats som i vanliga
fall rapporterades om som Biscayabukten. Istället var det

någonstans mitt i Atlanten. Märkligt nog kunde en tycka,
eftersom många stormar och virvlar befann sig någon väl
annanstans ofta nog. Men den här gången befann den sig
alltså någonstans mitt i ingenstans. Vad blev det då av

detta fartyg och de flygplan som 'bara försvann'? Den
som det visste. Det omnämndes i och för sig i nyheterna
här och var, att de plötsligt bara, ingenstans stod att finna.
Varken nödsignaler eller spillror från strapatser lika denna,

kunde säga mycket om vad som hänt. Visst hade det vilket
förekommit såväl nödsignaler som en viss radiotrafik,
eftersom det utspelade sig under femtiotalet. Men några
direkta svar fanns inte. Det blev beskrivet som ett sådant

där mysterium som tillsammans med så väldigt många väl
andra mysterier och försvinnanden, visserligen blev säkert
omtalade och omskrivna, kanske till och med filmade.
Bara att de inte fanns sitt svar annat än i möjliga lösningar

och förklaringar. Kvinnorna på kajen varken såg eller hörde
något och de blev inte ens tillfrågade i fall de kunnat vittna
om saken, eftersom händelse med fartyget inträffade redan
fyra år efter det att kvinnorna stod på kajen och vinkade åt

ovädret att dra förbi. Att vinka åt oväder att dra förbi har
blivit något av en tradition litet varstans 'över hela världen',
men mycket mera än så har det nog inte blivit. Kanske några
decennier senare gjordes det några försök att göra film och

avsnitt ur olika teveserier av sådana där märkliga mysterier
och några av dem har blivit sedda av 'miljontals människor'.
Medan just detta mysterium inte kom att omtalas som något
annat än ett av flera, i en bok om just mysterier och det blev

som sagt inte filmat över huvud taget. Men det är ungefär
som någon har uttryckt sig om en hare i skogen 'om ingen
människa såg hur den dog, dog den då alls?' Och det kan en
ju fundera över. Vad hände sedan, är ibland en sådan där

som obesvarad fråga läsaren av en bok, kan göra sig själv,
strax innan en smörgås fann vägen till munnen i några fatala
tuggor, tacksamt nedsköljda av någon höjd till munnen väl
stundom kopp med het och fantastiskt förväntansfylld dryck.


(Den fruktansvärda bilden är tagen kanske bara något hundratal meter från en sluss där en bit av Klarälven finner sitt utlopp i en 'större sjö' någonstans i mitten av Karlstad. Motsatta stranden, även den stenlagd, utgör en bebyggd och befolkad sida av stadsdelen Herrhagen.)