Jag hör Anna skrapa luftig, nyfallen snö
med en bred skyffel
nere på gården

Själv ligger jag och blir gammal
uppe i sovrummet,
alldeles för tidigt vaken
en vardag i januari
med katt på magen
och mord i radion;
läppjar liv
ur gryningsljuset
strax över händernas åldrande
över täcket
och kroppens nertaggade tomgång
därunder,
obehagen på resa i anatomin;
ljumsken, pungen, tån

Sune törs inte lämna Stockholm,
och alla andra är ointresserade
på ett sätt som är obegripligt för mig

Vinden tar tag
i husets tvärkast,
hotar med höga träd

Anna i plåtskrov
på väg mot Lule,

katten i vagnslidret eller vedboden,
hästarna skrämda längs stallet

Själv låter jag åren jag samlat skyla tilltag
och tantriska tankar

Ah, vinden öppnar sitt gap
och vrålar emot mig
med tallskogig andedräkt

Jag hör hjärtat vandra i cirkel
därnere i kroppens magiska åthävor
med nedslagen blick
genom slutskedets envisa upprepning

Vinden sätter munnen till stuprännan
och blåser en vass trudelutt

Jag revar morgonrodnaden,
styr upp mot döden,
hukar i gömslet liv,
surrad vid självbevarelsens drift
och överlevnadens fåfänglighet

Nyttan sjunger i nervbanorna

Maskinparken åldras
i lägenheten jag lämnar månadsvis,
halvårsvis
i hundramilsavståndet,
i tidens ensliga fall genom rummen;
min bortvaro ett silande av sand
i gamla ekar;
tankens homeopatiska utspäddhet
mellan Zoltán Torey och Julian Jaynes;
en overksamhets allt tunnare dygnsrytm
inom fällda persienner
någon annanstans;
en kropps vida vältrande
mellan sjuklighet och läkedom
och hyror noga betalda;
molnbankar och dimstråk i ögonen,
avlägsen klockklang
och ledarrenens skälla i höger öra,
brus av tid och skog i vänster,
och smärtor stigande
ur avlägsna delar av fysionomin;
en sällsam värld i världen,
smyckad i fåglars flykter
och tankars skalbaggsblänk:

Vad är jag mig förutan?

Igår trodde jag katten skulle dö;
kräktes,
åt ingenting, låg still,
hoprullad och gammal

Idag äter han igen,
ligger på mitt bröst och andas;
ser i mina ögon

Jag blir gammal medan jag ser på

Katten är minst 12 år, kanske 13,
och jag snart 71;
båda slutfasare,
mina ben dinglande från Hades mur

Lugnet vilar tjockt
över ångest och panik
som ett fett hölje konsistensfett
runt en Massey Fergusons gamla tändkulemotor
uppvärmd med en dånande blåslampa
utanför maskinhallen på Jogersta
en 50-talsbister vintergryning
i min Elvis Presleybarndom

Om man betraktar mänskligheten som en art,
eller ännu hellre som en livsform,
blir det lättare
att iaktta samhället
och vårt levnadssätt
utifrån

Allting sammantaget har drömt,
och det är jag och allt jag förnimmer;
alla mina sinnen
- och när jag vaknar är allt inget,
som narkosens svävande mitt

När jag dött vill jag kremeras
så snabbt som möjligt;
mineraliseras
och hysas i ett urnbo